Ooops, jag är dödlig…

Ungen är på träning, mamman tar en snabb promenad i jakt på kalorier i denna ständiga kamp mot det långsamma – men ack så definitiva – kroppsliga förfallet.

Det dröjde, inte helt oväntat, inte så länge innan jag gick vilse och hamnade i ett villaområde där gatorna gick kors och tvärs och alla häckar så nästan likadana ut. Jag tog höger, tog vänster, tog höger igen. Men jag kom liksom inte därifrån.

Trädgårdar i olika skick. Bilar i olika prisklasser. Renoveringsprojekt i olika stadier. I köken lyste lamporna och människorna plockade och fixade. Det guppade runt huvuden där inne bakom frostade fönsterdekorationer.

Filtret mot omvärlden. Ingen insyn, ingen utsikt. Akvarium utan vatten.

Det blir lite svårt att andas.

Jag fick en känsla av att inte så många precis hade serverat sina barn en fryst blodpuddig från augusti 2013. Någonting sa mig att de här utbyggda, topprenoverade villorna innehåller folk som inte behöver göra sånt.

Powerwalken innehöll plötsligt mycket mindre power. Och på återtåget till min tvårummare krympte jag. För jag insåg med full kraft att den här tiden är förbi. Det här tåget har lämnat perrongen. Drömmen om villa och ordnat liv – den har jag vaknat ifrån sen länge. Det är inget jag sörjer, det finns ingen önskan om studsmattor och eget äppelmos. Ingen vilja till kärnfamilj och Thailandsresor. Inte alls.

Men det som blev riktigt jävla obehagligt var insikten om att den här tiden – tiden när man bygger upp något, skapar ett gemensamt hem, planerar, fixar, donar, har hoppet kvar – den… är… ute. Den är passé. Jag är för trött. Jag har – helt enkelt – växt ifrån det. Jag har blivit för gammal för att det ska vara värt att dra igång ett sånt projekt.

Jag kommer inte hinna slutföra det. På riktigt.

Och med ens känns det som att jag ska dö alldeles snart.

Plötsligt blev det bråttom.

Jag snabbade på stegen fast låren värkte och brände. Tittade mig över axeln och kände hur en tryckvåg närmade sig längs den välklippta häcken jag just passerade. Hej gamle vän. Long time, no see.

När jag tog till höger vid nästa spikraka och välplanerade korsning i Bullerbyland kände jag ett bestämt och välkänt tryck mellan skulderbladen och jag ställde mig stilla för att invänta resten. Det kröp över axlarna, ner över bröstet. Och jag tänkte – hej. Vi ska umgås en stund. Du och jag Ångest. Bara vi. En stund här i korsningen.

När han (Mr Ångest är könad) ormar sig in, rundar alla organ, klampar omkring bland hjärncellerna som en unge i en hög med höstlöv… så fokuserar jag på hon som dyker upp på cykel från en uppfart. I starka neonfärger och med en tennisbag på ryggen. Smal. Blond. Fantastisk. Väldoftande. Hon hejar på mig, som om jag vore en av dem, och försvinner gatan fram.

Jag fokuserar på henne. Låtsas att jag är hon.

Sen tittar jag ner på min snoriga ärm. Drar handen genom håret och rätar upp skallen med den omkringsparkade lövhögen och börjar gå i takt till musiken.

Jag ser inte längre husen jag passerar.

Jag ska dö snart.

Det är bråttom nu.

4 reaktioner på ”Ooops, jag är dödlig…

  1. Om du är död snart….då ligger väl jag redan i graven och hoppas på att att jag orkar sparka av mig all jord för att återuppstå!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *