Den här julledigheten, jag har trånat efter den under den senaste dryga månaden. Allt jag skulle hinna. Helt gränslöst. Orealistiskt i vanlig ordning. Ambitionsnivån. Lika förvånad varje gång – går tiden verkligen så här jävla fort och långsamt på samma gång? Träffa folk, sova ut, läsa, laga mat, spela spel, se filmer, skriva många många hundra sidor, träna, gå långa promenader, vara ordentligt uttråkad.

Än så länge har jag bara lyckats framgångsrikt med punkt nummer två på listan. Så fort jag vaknat och ätit något skulle jag helst bara vilja gå och lägga mig igen. Tänker att jag borde kunnat få födas som mumintroll och gå i ide. Sova bort tiden och vakna av takdropp och solsken på fötterna.

Okej. Jag har uppenbarligen lite att ta igen efter en sömnlös höst. Svåraccepterat för någon som av rädsla aldrig skulle våga kolla upp sig för någon slags överaktivitets-diagnos.

Men de här lediga dagarna är också uppladdning för något mycket mer krävande. Jag har satt upp en ödesmättad deadline som kommer att prägla mitt liv under stora delar av det stundande året 2015. Utan en sån blir det fan inte mycket gjort. Livet är fullt av dem, egentligen. Varje dag, in fact. Fast man tänker sällan i leveranstermer. Varje natt är en fet deadline till exempel – allt som måste göras, måste göras innan kroppen är urladdad.

Varje dag måste saker hinnas med innan det är för sent.

I varje liv måste saker hinnas med innan det är för sent. Döden – deadlinernas deadline. The Rock Star of deadlines.

Den 16:e september 2015 är min deadline: till min 43:e födelsedag ska boken vara klar.

Ljudet av startskottet ekar lika hårt som min egen inre prestationsångest just nu. Men jag var tvungen att hota mig själv och jag kan verkligen vara ond, bestämd och hård när stämningen kräver det.

Det här är en sak som jag måste hinna med innan det är för sent.

Var jag ska hitta tiden? Den pucken har jag inte löst riktigt än.

Jag sover på saken.

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: