Jag lägger inte ner ikväll

I helgen som gick så skrev jag mig fram till en viktig del av ”heaven and hell”-bokprojektet. Eller… del och del. Mer en scen. En grej.

En ”beståndsdel”.

”Beståndsdelen” hade liksom hägrat som en av de viktiga vändpunkterna och den hade helt klart – på förhand – fått alldeles för stora proportioner i skallen. Blir den inte bra… då lägger jag ner. (Igen – gud vad jag lägger ner hela tiden. Det är ett jävla nedläggande faktiskt. Tröttsamt. Mes.)

Okej. Den blev långt ifrån självlysande, men den blev i alla fall rejält avdramatiserad bara genom att bli skriven.

M fick läsa medan hjärtat slog som om nåt externt hade trängt in i bröstet. ”Om han hatar det lägger jag ner. Om han inte garvar en enda gång lägger jag ner. Han ler i alla fall… lägger jag ner om han ler?”

Eftersom jag inte hade tagit ställning till reaktionen ”han ler” redan innan så fick jag inte lägga ner. Den här gången. Såna är reglerna.

Eftersom the darling M fick snabbresa över halva Norden lite hastigt i business så blev jag ensam med fyra ungar en sväng i veckan. Ena kvällen satte jag mig vid datorn när lugnet så småningom hade lagt sig över mitt 55-kvadratsresidens. Jag öppnade högtidligt dokumentet med den livsviktiga ”beståndsdelen”… (det var alltså efter det att jag först prokrastinerat skiten ur datorn och surfat på alla webbsidor på HELA internet…) … och skulle fortsätta…. skriva… lite… bara… känn ingen press… bara nån rad…

Eko i huvudet. Tomt.

Det var som att ”beståndsdelen” haft så stor betydelse för hela bygget att det visade sig att ingen kommit ihåg att beställa byggmaterial till resten. Och ba värst långa leveranstiden på skiten, verkar det som.

Okej. ”Jag gör väl det jag är absolut sämst i världen på – jag strukturerar upp lite grejer. Medan jag väntar på leverans, that is. Jag hämtar ett block och gör en sån där vahettere… mindfuck… Map! Mindmap!”

Drog ut en låda, fiskade upp ett blått A4-block. Hyfsat tomt, många blanka sidor. (Oskrivna blad – rub it in.) Här. Massa asjobbig planeringsyta att fylla med… strukturer och planer och bestämda mönster. Det där jag aldrig gör – synopsis?  (”Jag lägger ner asså…”)

Jag drog de randiga bladen genom handen och såg att de först tio inte alls är tomma. De är handskrivna. Sida upp. Sida ner.

Det är månaden efter skilsmässan.

Jag blev sittande i en väldigt obekväm ställning och läste varje ord. Allt uselt formulerat, skrivet i ångest och panik. Det är checklistor för överlevnad, hastigt nedtecknade med billig bläckpenna. Det är hat och avsky, det är bitvis nästan oläsligt, det är sorg och kaos och oordning. Det är kärlek och saknad och trasigt och sönder.

Men herregud. Jag såg också nåt annat. Det finns styrka i de där sopigt formulerade meningarna. Målmedvetenhet och beslutsamhet. Jag såg någon som tappert spelade rollen av den oknäckbara.

Fake it till you make it. Det fungerade. Det vet jag  nu.

När jag läst klart sov alla barn och jag visste plötsligt precis hur jag skulle göra. Strukturen. Jag vägrar att låta en av mina absolut sämsta egenskaper sänka mig. Jag ska bevisa att en människa som varit i kaos även kan vara i kontroll.

Under en intensiv timme rev jag av lapp efter lapp från ett rosa post-it-block och planen växte långsamt fram. Från huvudet och ner.

Nu, ett par dagar senare, ligger strukturen fortfarande som en rad av post-its, med början på mitt runda soffbord, ner över golvet och bort mot horisonten. För den ryms inte i en dator.

Och den är helt ogooglebar. Den finns bara på post-its.

Som jag har skrivit. Uselt formulerat. Kaos. Bitvis nästan oläsligt.

Och det börjar om.

Jag lägger inte ner.

Inte ikväll i alla fall.

2 reaktioner på ”Jag lägger inte ner ikväll

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *