Man behöver inte sortera sandkornen ensam

Jo, det var så här att jag plötsligt aldrig ville var där jag var just då. Jag ville vara någon annanstans. Helst.

Sen blev jag trött och tyckte att allt jag tog i blev skit. Ansåg att jag generellt borde avskaffas. Sen började jag somna överallt, utom på natten i sängen för där sov jag nästan inte alls. Det kändes som att den där snubben i Crocodile Dundee stod och svängde den där prylen på rep som låter som en jättehumla (Googlade nu och det visar sig att jag syftar på en ”Bullroarer” – wtf gör DEN i mitt huvud?) fortare och fortare och fortare inuti skallen, ganska nära frontalloben.

När det hade varit så ett tag så började jag först bli likgiltig och tänkte att inget spelar nån särskild roll. Och strax efter det så började jag känna att världen var ganska orättvis och det bästa vore om alla bara lämnade mig ifred. Eftersom de ändå bara kritiserade mig (vilket de inte gjorde) och ville ha grejer av mig (vilket de inte ville) och tyckte att jag var jobbig (vilket de inte tyckte).

Sen kom det slutgiltiga: Jag hade ingen åsikt om nåt.

Nej. Okej. Det här är nog inte bra. Och det finns bara en gemensam nämnare här: jag och min självömkan.

Jag är ju, som bekant, ingen som är särskilt bra på att sortera fysiska saker. Men jag har en dold superkraft som kan sortera osynliga grejer.

Jag drog igång den mentala inventeringen. Räknade ut ett och annat, ordnade – här är jag och mina reaktioner, här lägger jag omvärlden, här lägger jag jobbstressen och allt som relaterar till den och här borta lägger jag min frustration över en del grejer. Här blir en hög för gammal skit som jag inte dealat med än, men som jag vet snart kommer ikapp. Den här högen blir alla dolda orosmoment och sopig ekonomi (såsom: var ska barnen bo när de flyttar hemifrån?!). Här lägger jag mina visioner och drömmar och kanske ett och annat långsiktigt mål. Här, i en trälåda, lägger jag alla mina hangups såsom viktproblem, komplex och utebliven träning. En liten ask (blåa stenar på locket och detaljer av silver, röd sammet inuti, miniatyrhandtag med formen av en döskalle ) för det värdefullaste. Det käraste. Det som betyder något – barnen, familj, vännerna, texterna, M.

Och här, nere i det svarta hålet, lägger jag likgiltigheten och alla idioter som älskar att missförstå och feltolka.

Efter ett par veckors sorterande kunde jag börja sova och gjorde det rätt bra om jag får säga det själv. Det blev plötsligt väldigt svårt att vakna istället. Alltså fortfarande inte bra. Sorterat, men långt ifrån begripligt och ständigt denna energilöshet.

Så jag gjorde något som jag inte brukar. Jag skickade ett mail (jag kunde inte prata) och sa att jag behöver hjälp. Jag bad liksom om det. Jag fattade inte att det var exakt det jag gjorde. Men tydligen. Ändå.

”Du måste hjälpa mig ur det här harvandet, för det är inte jag. Jag känner inte igen mig själv, kan vi hjälpas åt? Jag klarar det uppenbarligen inte ensam. Och jag är ensam just nu. Det är bara jag mot världen. Fast jag vet att det inte är sant. Men jag vet inte vad jag vill eller varför längre.”

Och tydligen är det så att det är möjligt att få hjälp om man bara ber om det. För jag kom på en grej – det går inte att läsa mina tankar.

Så nu har vi nattpratat, sms:ats, mailats, kramats. En morgon fick jag äggröra till frukost. Och en kväll lagade han middag till mig och barnen medan jag sov djupt i en timme och drömde om att jag i panik sorterade sandkorn i storleksordning…

Jag sorterar fortfarande. Det kommer aldrig upphöra.

Men jag är inte ensam medan jag gör det.

Jag tror det är kärlek?

2 reaktioner på ”Man behöver inte sortera sandkornen ensam

    • Maila! Det är så svårt att prata, men skriva… Först tänkte jag: märkligt att MAILA honom som jag lever med. Men sen blev det logiskt. För jag sorterade när jag skrev. <3 Och Lin - även jag har en mailadress. Faktiskt... Kram!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *