The hormonerna

De säger att ”hormonerna” rubbar och gör kaos. Det diffusa ”hormonerna”.

Hon är under the influence. Hon är under. Hon är under något. Oklart vad, men det gör henne i alla fall till något hon egentligen inte är? EGENTLIGEN är hon någon annan.

HORNmonerna.

Jag har aldrig trott på dem som en oskriven lag, aldrig köpt dem som argument. Aldrig utnyttjat dem eller spelat på dem, aldrig haft dem som förklaring till mitt sinnessjuka agerande. Aldrig hänvisat till dem eftersom jag känt att det urholkat min kompetens som medveten människa. (Åh… hur gärna jag velat förklara för snubbar att min neggiga attityd kring att bli tafsad på vid baren inte har med min mens att göra – utan ganska oavkortat har att göra med att jag helt enkelt inte uppskattar att bli ofrivilligt tafsad på.) Har aldrig accepterat eller kapitulerat. Vägrat vara slav eller underordnat mig, i den mån det funnits något att underordna sig (vad är konstruerat och vad är verkligt?). Inte velat separera de där kroppsliga processerna från min egen person. Det har alltid varit integrerat, en del av. Jag har kanske alltid varit polare med mina hormoner?

Och jag har aktivt och ytterst medvetet vägrat slava av en enda orsak: hormonerna har nästan oavkortat använts emot oss. Alltså vi, kvinnor då.

Klimakteriehäxa, hormonstinn bitch, PMS-kärring, amningsgröt i hjärnan.

Oj, oj, oj så många glåpord. Oj, oj, oj så ofta jag blivit bortförklarad. Bortsvept. Eliminerad.

Nope. Njet. Jag ger er inte det. Jag ger ingen det. Jag jobbade som bäst när jag ammade som mest. Jag vet att jag är en mycket liten och tämligen icke statistiskt säkerställd undersökningsgrupp – men det räcker för nu.

Det räcker för mig.

Do. Not. Avfärda. Mig.

Hormonerna.

De har velat mig väl, tjänat mig. Jag har surfat på den hormonvåg jag valt att acceptera. Har dragit ut den positiva kraften. Som en gåva. Ilskan, aggressionerna, galenheten. Smärtan och lyckan.

Den är min och jag äger den.

Och sen har jag en liten annan hormonfråga, eventuellt relaterad i sammanhanget? Den här om testosteron. Det hormon som sägs vara manligt och (därmed?) fint och kraftfullt. Det som ingen kan rå för, ett sånt man drabbas av och är offer för. Det som man är slav under och tyvärr inte kan motverka eller kontrollera. Det som kan användas om argument för att man råkar spöa skiten ur folk, blir extremt högljudd, tokig på fotbollsmatcher och burdus. Det glorifierade. Det starka som ”förklarar” asshole-beteenden, det som funkar som ursäkt för usla handlingar.

Jag har aldrig slagit någon, men jag har garanterat varit en arrogant bitch. Och jag har fått händer höjda mot mig för att jag varit det.

Men det är klart.

Testosteronet gör ju sånt med människor. Det får vi förstå. Det får vi acceptera.

Slaveriet har sin struktur.

Men man behöver inte köpa den.

Faktiskt.

2 reaktioner på ”The hormonerna

  1. Nu skrev du det jag själv skulle ha kunnat skriva (fast förmodligen inte lika bra). Det jag har tänkt, och känt, så många gånger. Detta är mitt första besök på din blogg men definitivt inte den sista (du har nu en ny trogen följare, jag känner så igen mig i det du skriver). Jag hittade hit genom länken vid debattinlägget om könsnormer den 21/10. Tack för att du orkar lyfta upp detta med begränsande könsnormer! Jag är så vansinnigt trött på det! Och tack för att du har skrotat ordet ”man” från din vokabulär!

    • Roligt att du hittat hit Bäckfisken! Välkommen. Verkligen. Och skönt att höra igenkänning. Ibland känns det som en enda stor motvind, det här med att förklara att det inte handlar om ett krig utan snarare att sluta fred med sig själv och alla andra. Att det handlar om acceptans, inte motstånd. Och ”man”… jag kämpar med det. Det är inte lätt. Ibland tycker jag att ”en” funkar så där. Men. Det är väl en vanesak. Dock klurigare än hen som verkligen var ett ord jag saknat i mitt förhållande till språket. Mer hen åt folket! Mer folk åt folket. Alla får vara med. A l l a.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *