Att smälla tillvaron på käften

Näe hörni. Här harvar en på.

Dagar som är på väg bort innan man ens hinner säga ”Halvfabrikat”. Kvällar som försvinner i slukhål stora som återvinningskärl och morgnar som glider från grått till dunkelt till kolsvart – alltmedan frukostkaffet kallnar och till slut: uthällt.

Jag står och rör i spaghettikastrull efter spaghettikastrull med grumlig blick genom skitiga fönster. Löven faller. Och snart, om den verkliga växthuseffekten dröjer ännu nåt år, kanske även snön. Läxor kommer, läxor går, de blöta gympahanddukarna består. Tillvaron levs med böjd rygg, plockandes, vikandes, torkandes, letandes. Och aldrig hittar jag något i drivorna av saker jag inte förstår hur jag blivit ägare till. Jag som aldrig köper nåt? Eller är jag en konsument bland alla andra?

Ja. Jag är en bland alla andra. Vem skulle jag annars vara? En bland inga alls? Det är inte möjligt för en varelse som säger sig tillhöra homo sapiens sapiens.

Jag öppnar balkongdörren och släpper in den kyliga novemberluften som inte alls är så kylig som den borde vara. Försöker göra korsdrag, mellan väggarna och i skallen, svalka hjärnan. Ett korsdrag i livet. In med något iskallt friskt, vädra ut det som redan använts.

Skaka om. Båsa ut. Röra runt. Öppna i fel ände.

Smälla tillvaron på käften.

Jag älskar min vardag. Jag dyrkar min egen förmåga att finna ro och lycka i att överraska mig själv med att ta vägen genom parken hem – istället för över torget. The craziness… Jag beundrar mig själv för att jag tycker att en av de vackraste sakerna jag vet är ett nytt långt vitt tänt stearinljus. Det räcker så. Jag diggar att jag ändå tycker att jag själv är ganska enastående som dammsuger i hallen, när jag egentligen skulle behöva renovera den. Good enough, well done ändå. Jag är en riktig sucker för mitt sätt att i alla lägen prioritera mina vänner före någonting som är påhittade måsten. Tvätt. Plock. Fix. Skriva den där jävla boken… Hittepå.

Ingenting kan vara viktigare än det som händer EN enda gång. Tvätt. Plock. Fix. Allt händer hela tiden. Upprepningar. Ergo: måste vara oviktigt?

Men även om jag älskar min vardag har jag just nu lust att smälla den, lite kärleksfullt – men ändå bestämt, på käften. För den maler mig sönder och samman from time to time. Den måste skärpa till sig. Jag tycker att jag tar mitt ansvar och överraskar den varje dag – idag gick jag till exempel till Gullmars istället för att ta bussen, helt oväntat. Och sket fullständigt i middag. ”Mamma. Vad blir det för mat?” ”Ingen aning… Hurså?” ”Vaddå?! VET du inte vad det blir för mat?!” ”Nej. Vet du?” ”Men… men… asså… vaddå?” ”Jag orkade inte handla, okej. Jag vet inte vad det blir för mat. Det finns… mackor. Kanske.”

Vi käkade rester. Och en avocado. Ingen behöver oroa sig. Mina barn får både vitaminer och kärlek.

Men just nu vill jag säga till vardagen som följer: Hey, kom igen… not so much payback just nu asså.

Jag kanske får putta på mer än vanligt, så här mitt i livet.

Renovera hallen?

Har det gått så långt?

Nej. Så långt kommer det förmodligen aldrig gå.

Eller?

Det om NÅT vore trots allt äkta craziness.

2 reaktioner på ”Att smälla tillvaron på käften

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *