Marinaden

Datorns batteritid tickar ner. Precis som 2015 som bara blir mindre och mindre. Och som livstiden. Idag är den lite mindre än igår. Imorgon – en bit till.

Mitt i livet. Jag har aldrig hajat det uttrycket. Hur ska man veta? När fan är man egentligen mitt i mitten liksom? Men om vi genetik-höftar nu då: jag är definitivt inte mitt i. Jag är nog snarare två tredjedelar, i så fall. Dryga tjugo kvar, if lucky. Många ändå! Fast ännu fler bakom, om vi ska vara ärliga.

Jag är rätt nöjd med dryga tjugo framför och jag gillar läget. Men så händer det saker som gör att min relation till tiden bakom sätts lite ur spel. Stabiliteten ruckas, skakas om, hamnar ur läge. Då händer det att jag känner att jag gärna skulle vilja leva om samma igen för att förändra, för andra och för mig själv. Sätta ner foten där jag aldrig gjorde det, vända på klacken när jag inte hajade att jag borde ha. Sparka hårt åt alla håll när jag inte vågade. Jag är kanske världens mest efterkloka, när jag tänker efter? Fast det är vi kanske alla när tiden lägger år till år?

Hur som helst, till saken.

Häromveckan såg jag filmen ”Bridget Jones Dagbok”. Jag har sett den ett par gånger förr, inte direkt gillat, men heller inte reagerat, bara konsumerat. En pluttinutt-film, kort och gott. En gullig pojke/flicka-rulle, romantik och blaj, aldrig något som tilltalat mig – ingen dör, ingen behöver psykolog, inget förvånar, ingen blir en zombie, ingen överraskar, ingen har en vind/källare med en dörr som ABSOLUT inte får öppnas – allt sker enligt den stora Hollywoodplanen. Ergo: boooring.

Men. Min poäng: den har varit en del av marinaden. En del av smeten, den som omger oss alla utan att vi lägger märke till att den finns där.

Jag minns att en stor snackis när den filmen kom var HUR MYCKET huvudrollsspelarjejen gick upp i vikt för att liksom BLI Bridget som var en komisk, småfet (?), rökande singelbrud utan framtidsutsikter – the crazy, lagom misslyckade TJOCK tjej.

När jag ser filmen 2015, som 43 årig människa, förstår jag plötsligt hur skadad världen faktiskt på riktigt är. Hur skadad JAG är som minns att jag verkligen tyckte att hon, huvudrollsspelartjejen, hade gjort en lyckad insats med sin viktuppgång för, hey brudar, hon var verkligen TJOCK och samtidigt lite patetisk?

Stackars sate. Ful, fet, singel. Vilken tragedi.

Det var då det. Det sorgliga dået.

Mina 43-årsögon ser nåt annat. De tar in och skickar signaler till hjärnan som reagerar med kraft: WTF?! HON ÄR JU HELT MITTEMELLANMÄNSKLIG! Hon är alltså helt vanlig med en helt vanlig kropp. Jag såg det inte då, men jag ser det nu. Då var den bara en av många andra filmer jag konsumerade under de åren som jag var som mest mottaglig. Bara en av många kulturella uttryck som signalerade det vi alla tog för sanning – du måste vara smal och tillsammans med en snubbe för att bli hel.

Det stod i låttexterna, böckerna, tidningarna, filmerna. Det var sanningen, exponeringen, marinaden. Smeten. Att vara lite mittemellan halvtjock och klara sig själv var inte ett alternativ. Det var en total frånvaron av sköna mittemellankvinnor som drog växlar på det som fanns utanför normen. Och i kombinationen med en total närvaro av alla självklara män med tolkningsföreträde… marinaden börjar smaka lite gammaldags sunk.

Och så tänker jag, med en lättnadens suck, att förändringens vindar blåser nu. Thank god att jag är ”mitt i” och fortfarande så pass levande att jag får haka på den feministiska explosionen. Jag ser serier, jag ser teater, läser omvälvande och modiga böcker som berättar den historia som jag är en del av, jag följer starka feminister i sociala medier, jag lyssnar till debatter och samtal.

Jag tittar upp och det är jävligt högt i tak. I alla fall högre än då. Vi får höras och synas – vi som är mittemellankvinnor – vi får märkas. Ni som vet, ni vet. Ni som inte vet – det är som att… som att… andas? Sval och frisk luft.

Men så står jag i kyldisken (den är liksom ett helt rum nuförtiden) på Ica och tittar på den lilla späda 13-åriga tjejen. Hon som redan håller i en gurka och plockar på sig tre paket kvarg och går till kassan. Jag vill slåss och skrika och sen krama henne (alltså inte slå HENNE, men ni hajar?).

Maktlösheten. Finns det ingen frihet? Är den en utopi? När kommer slutet på det här? Får jag uppleva det innan batteritiden är ute för mig? Hur fan ska pusslet läggas för att det ska hänga ihop?

Sen tänker jag på mina två tredjedelar som passerat och på den tredjedelen jag har kvar och vad jag ska göra med den. Jag tänker på saker som har passerat genom min kropp, det som studsat mot den, historier som fastnat i den – alla tegelstenar som blivit kvar här inuti och som jag aldrig kan bli av med för de har fastnat för hårt. Det som växt fast och som inte ens allt kvarg i världen biter på. Jag kan springa tusen och åter tusen Årstavikar runt och ändå aldrig komma ifrån min egen kropp och min egen skalle (den som funkar så bra i övrigt liksom?).

Nåväl. Mitt tåg har gått. Tack o lov. Jag står på perrongen och är ganska nöjd med det.

Men. Det finns ju dem som precis har klivit på. De som precis lyft det lilla underbara benet och ska sätta sin storlek 29:e på första trappsteget upp. Hur ska det gå för dem?

Mitt hjärta. Mina små hjärtan.

Alla små hjärtan.

Jag tänker på mina söners marinad. Och mina systerdöttrars. Och på M’s barn. Tänker på hur smeten förändras med åren men alltid finns där, i någon jävla vidrig form. Hur den påverkar och döljer det underbara originalet, hur den ofrivilligt sugs upp i våra kroppar och görs till en del av oss. Hur den snor vår energi som kunde gått till att skapa stordåd.

Hur den hindrar oss från att bara få vara och tänka alla tankar fritt.

Sånt tänker jag på ibland, och då blir det såna här himla långa inlägg av det.

Och då har jag ändå raderat ut en lång (och rätt snygg, om jag får säga det själv) passage om varför jag är historiskt förbannad och varför jag tycker att alla snubbar också borde vara lika pissed.

Men det blir en annan gång.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *