Att vara arg på mat

Nej, det är inte det att jag inte har något att säga. Det är precis tvärtom. Problemet är att det finns så många stora saker och alldeles för små och få ord att beskriva dem med. Det blir inte rättvist. Så det tar stopp istället för fart.

Jag är så utled på ”stopp”! Jag eftersöker farten igen. Ge mig min fart tillbaka! (Och nu svävar den gamla slaomåkarinnan en decimeter ovanför snön i den röda pisten med rinnande tårar, fladdrande bomullsvind i öronen och gallskrik i käften – den typen av fart!)

Så jag beslutade mig för att släppa politiken och frustrationen, orättvisorna och utmattningen, sorgen och galenskapen. Det finns så många andra som säger allt det där bättre än jag. Jag måste mobilisera en tid. Back to basics och omfamna det banala – för det är väl ändå där jag gör mig som bäst? I dockskåpet. I vardagen. Med Hof:en och hobbyflummandet.

Jag kan till exempel berätta hur min avsky för vardagsmatlagning börjar anta fullkomligt orimliga proportioner. Jag blir aggressiv. Jag blir alltså arg på själva maten. Gurkjävel, helt enkelt. Skär stora grova bitar för att det känns som att det är rätt åt gurkan. Rimligt.

När jag klipper upp matlagningsgräddsförpackningar, krossade tomater, passerade tomater (eller nåt annat sockerstinnt halvfabrikat) i fel ända känns det tillfredsställande på ett relativt destruktivt sätt. Som om jag åstadkommer en smärtsam, men ändå underbar, skada. Ha! Riv här, säger du. Klipp vara fan som helst, säger jag. Du skall ICKE tala om för mig i mitt eget kök.

Jag håller extremt hårt i broccolin, skalar morot med våld, slår makaronerna med den där spretiga grejen som jag kallar ”pastatagare” och bli på riktigt provocerad över hur lång tid en fucking lasagne tar på sig för att bli genomstekt. Det är fascinerande hur många rätter jag åstadkommit som verkligen inte gått att äta. Inte tjänlig föda, helt enkelt.

Om jag inte vore så väluppfostrad hade jag redan suttit och hulkat i Lyxfällan på grund av gått på restaurang med barnen på krita varje dag under många år. (Och gömt alla räkningarna under de femhundra halvfulla kaprisburkarna i kylen.) Jag skulle kunna leva på restaurang! Och laga mat lite då och då (tillsammans med någon som gör det mesta – jag hackar nåt, dricker vin och snackar skit – bra fördelning.)

Nu har barnen bott hos mig i snart två veckor. Matilskan har långsamt eskalerat och kulminerade igår (jag lagade ketchup, i princip kan man säga…). Mycket (all!) energi går nu åt till att klura ut hur jag ska lösa resterande kvällar och, så att säga, ändå komma undan. Och då menar jag, trots allt, med nån sorts heder i behåll. Man vill ju inte att ungarna ska börja snacka. Det gäller att hålla en imaginär standard. De får återkoppla kring sin barndom framöver – ”matsituationen hos mamma” kommer eventuellt vara ett återkommande inslag på terapischäslongen.

Men jag har knep. Jag har till exempel identifierat att man kommer långt med att kompensera och upprätthålla sin värdighet med att köpa favoritjuice ibland. Eller chips (bara några!) på en onsdag (som igår). ”Buffé” är användbart. Det är ett ord som kan betyda så mycket. (Tills de kommer till en riktig buffé och inser att det inte kanske alltid innehåller tredagarslax, kikärtor, en tomat, två olika pastasorter tillagade på två olika dagar, leverpastejsmackor, kapris (när tar den slut, kaprisen?) och en klick jordnötssmör – hela kostcirkeln.)

Och sen: tänd ljus! Alltid tända ljus. Mirakel. Dels syns inte maten så bra – men det blir en helt annan stämning kring bordet.

Och så där jobbar man på. Problemet är också att de ju är hungriga. Typ JÄMT! Känns som att jag står med en skyffel och hivar in kalorier i två svarta hål för att sen utmattad stötta mig på en diskbänk belamrad med disk – och så börjar det om. Och om. Och om.

Men så. Efter ett antal psykbryt, hopbitna käkar, djupa andetag och brännande trötthetstårar så står han där. Han som är nio fyllda. Men förklädet på och pallen framskjuten. Han skär och han skalar, han rör och han bränner sig. Han planerar och häller och måttar och frågar. Och han bläddrar i sin receptbok.

Och han älskar matlagning.

Jag lämnar över. Jag gör det. Successivt. Han får min ”pastatagare” och jag gör allt för att inte smitta honom med min uppgivenhet. Som tur är verkar han vara född med vingar och fjädrar för all negativitet rinner av honom.

Han vänder pannkakorna och jag parerar. Lotsar, men inte styr.

Så seglar han vidare bland hackade lökar och kokande grytor.

Medan jag ligger på fördäck med en kall Hof och solar.

Det är en rättvis arbetsfördelning.

Jag har ju trots allt krystat fram honom, right?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *