Den imaginära kontrollen – att ha den och att släppa den

Jag klipper gräset. Meter by meter, från långt till kort, från vilt till tuktat. Tillfredsställelsen vet inga gränser. Jag har makt över gräset, naturen, universum. Kontroll!

Jag är hela mänskligheten som skjuter en liten eldriven maskin framför mig och skapar ordning i en värld av gräskaos.

Samtidigt i hjärnan: dialog/monolog. ”Varför kan jag inte lugna ner mig? Har jag någon diagnos? Spelar det i så fall någon roll? Varför är jag så rastlös? Varför kan jag inte skriva längre? Jag måste lära mig att meditera. Fast jag kan inte sitta still när jag gör det. Det måste finnas andra sätt. Varför vet jag inte vad jag vill? Fan , jag fyller 44 i år! Jag måste helt enkelt skärpa mig generellt. Om jag släpper tanken på att skriva en bok så kanske det faktiskt kommer hända? Jag är så trött. Varför är jag så trött hela tiden? För att jag inte går och lägger mig. Men det är ju för kul allting! Varför har jag inga gränser? Jag ska bli mer ordningsam, jag ska det. Jag ska tänka mer på morgondagen. Men det är ju inte så mindfulness. Nej, jag får duga som jag är. Fast jag är ju inte nöjd med som jag är! Men vem ska jag vara då? Hur kunde jag bli så borttappad? Det verkar fan bli värre med åren, dessutom. Skulle man inte bli klokare och lugnare och sånt? Jag måste ta kontroll över det här. Hela livet blir ju bara som en hal tvål om jag inte gör nåt. 44! Ska jag bara halka vidare så här, på detta vis? Ta kontroll. Jag måste.”

Und so weiter.

Så tar jag en lång och rastlös promenad. Passerar åkrar och torp, blir omkörd av en gul sportbil, plockar några blåklockor, äter åtta smultron, ser en älg och tusen fjärilar. Följer grusvägen genom täta och glesa skogar, förbi grustag och kalhyggen. Ser ett berg som jag vill klättra upp på och bestämmer mig för att göra det när ryggen känns bättre, vilket verkar bli lagom till min 81-årsdag. Gruset knastrar vid varje steg. Jag passerar en brevlåda med namnet Krigström och tänker att det är väl åtminstone för väl att man inte heter det. Vinden åker omkring i träden och fåglar snackar med varandra på ett språk jag inte hajar, men som är vackert att lyssna på.

Sen tänker jag på ingenting. Ingenting alls. Jag gör ingen nytta alls. Åstadkommer inget överhuvudtaget. Mer än steg efter steg efter steg och handen som håller i blåklockor. I övrigt – noll koll.

Efter nästan två timmar börjar hela utflykten mer likna en kamp. Höger ben går knappt att lyfta och ryggen ifrågasätter hela den här promenadidén mycket starkt.

Hemma igen. Faller ner på en stol, öppnar en iskall Hof (det är ju trots allt torsdag). Tar fram datorn och börjar skriva det här medan regnet knattrar på taket.

Kontrollen rinner ner på stenläggningen och ut, sjunker ner i gräsmattan som bara växer och växer och växer.

Kontrollen är icke, ety den är imaginär. Ingen kan ha den, ingen ska ha den. Den skadar och begränsar, lägger gråa, blöta, rationella filtar över sprudlet. Det rastlösa och omedgörliga får vara som det är för en stund nu. För en ynka sommar tänker jag släppa på allt.

Så låt det vara. Låt det hända. Fånga bubblorna som går att fånga. De som sticker lever vidare på sitt sätt.

Medan gräset okontrollerat växer.

Det är det enda som är på riktigt.

Och vips är man 44.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *