Jag har ont i min kevlarsjäl

Den här eviga styrkan och kämpet. Alla har det, alla gör det. Biter ihop och gör det så bra. Fan vad vi gör det bra! Allihopa på varsitt håll.

Och så faller man (vi, jag, du, alla) igenom, handlöst och osnyggt. Av olika anledningar och skäl, på olika vis och olika djupt.

Ni vet vad jag menar.

Men faller gör man då och då, i hopplöshet, uppgivenhet. Och varje gång undrar man va fan som pågår. Varför nu och varför så här? Och alltid detta I-landskomplex. Herregud, hur uselt kan man ha det med tak över huvudet och mat för dagen? Men det är inte det. Det är skavet som maler, oavsett hur många tak och hur mycket mat. Det maler och nöter. Och mot gummi, glas och metall betyder ett mirakel inget alls.

Vi vet, vi får inte hålla på med handlöst fallande för vi har jobb och barn och ansvar och ett liv. Bit. Ihop.

Och herregud. Hur farligt kan det vara? Hur illa? Hur låg? Hur rädd? Hur jävlig?

Hur svag? Hur ostark?

Det är inte vintermörkret som är i antågande, jag gillar mörker. Det är inte hösten, jag älskar hösten. Det är inte ensamhet för jag är inte ensam. Det är inte PMS för jag har inte direkt nån PMS att tala om och det är inte att Kent slutar spela. Tror jag? Eller jo. Lite. För det är förvirrande att tappa sin musikaliska kompass.

Dock. Jag kan ta det. Jag har tagit värre saker.

Men så länge hjärtat mitt slår blir det ibland små hål i min i övrigt stenstarka kevlarsjäl (för den är en fucking rustning och det är jag glad för – tack mamma och pappa!). Men då och då sipprar skit och tårar och svaghet ut. Till ingen nytta, kan tyckas, men trycket släpper. En tillfällig lättnad och det är skönt att låta det hända.

Fritt konstigt fall. Jag gör ju inte såna här saker. Jag är ovan (inte ovan som i ”ovanför”, utan ovan som i ”Hey people, hur gör man gör man det här nurå?”) när jag sjunker ihop i hallen och känner det kalla stengolvet mot kinden, låter hopplöshet och meningslöshet rinna bort. Jag gör inte sånt här.

Här ligger jag och gör sånt jag inte gör.

Fast tydligen ändå.

För ibland vill jag vara tolv och inte fyrtiofyra. Ibland vet jag inte vart jag ska för jag vet inte vart jag är på väg. Ibland har jag ingen kevlarsjäl. Ta hand om mig. Låt mig vara jag, på det enda sättet jag vill vara.

Höj musiken till non stop och låt mig hitta en himmelsk drog, ge mig revolt ett två och tre. Säg att kärleken väntar, ge mig socker och kalla mig för Sundance Kid.

Beskydda mig.

Snälla gör det. Beskydda mig i min underbart sköna imperfektion. När jag vill fly från mig själv och beskära bort min otillräcklighet. Säg till mig: låt det vara. Säg till mig: låt stå. ”Va i känslan” som det så fint heter men som INTE GÅR. (Vem skriver boken: ”DET GÅR INTE ATT VARA I KÄNSLAN – (med versaler)” – vem skriver den, jag har inte tid…)

Det tar nämligen hundratals år att laga felen. Jag är ljusår ifrån. Det svider som tvål, men låt det vara.

Stengolvet i hallen är svalt. Det lindrar.

Just nu. För en stund.

Imorgon vet jag ingenting om.

Vem fan vet det?

Och ibland känns det som det enda som är rimligt.

Att faktiskt inte veta.

5 reaktioner på ”Jag har ont i min kevlarsjäl

  1. Hey,

    I’m Anne and I work for a blogger outreach agency.

    One of our clients would like to promote his services through posts with an included dofollow link to his website.

    Your blog http://spikdotter.se/ is so remarkable and creative that we would like to cooperate with you in this issue.

    Do you accept sponsored posts on your website? If so, please let me know your rates.

    I would be grateful to receive your answer.

    Kind regards,

    Anne

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *