Kvinnan som kunde prata i kollektivtrafiken

Vi spränger säkert nån liten gräns varje dag. Liten eller stor. Det måste gå till så, utan att vi märker det. Annars hade vi fortfarande legat på rygg i nån spjälsäng och hojtat oss hesa.

Men de flesta i 45-årsåldern har tagit sig vidare. Genom rebelliska barfotahopp i iskalla vattenpölar, straight through tonår dränkta i Clearsil och Date-parfym, via romantik, äkta kärlek, krossade drömmar (eller i alla fall lite omläggningar i ursprungsplanen), existensiella uppgörelser och livskris, samboskap, äktenskap, galenskap och cape diem.

Små förflyttningar. Centimetrar som blir mil. Snart halvvägs till månen.

Till molnen. På väg mot den evinnerliga evigheten.

Så står man där. Mitt i den tjocka samlingen kött på kött som kallas kollektivtrafik. Mellan alla förstelnade, distanserade, gravallvarliga ansikten med tillhörande kroppar tränger sig ett slagskepp in. ”Ursäkta. Ursäkta. Ursäkta.” Mamman är ung, kanske 25. Sådär skamsen som man är när man inte ännu har hajat att man är en av dem som säkrat civilisationens återväxt på jorden och inte behöver ursäkta sig för en enda jävel.

Ingen flyttar på sig egentligen, hon forcerar barnvagnen på plats i ren desperation. Som så många kvinnor gjort före henne.

Jag kliver åt sidan och får den lilla ungen i knähöjd, precis nedanför mig. Han ser på sin mamma, hans mamma ser på honom. De ler. Han kastar huvudet åt sidan och tittar på mig. Jag tittar på honom. Vi ser på varandra så där länge som skulle varit helt onormalt om vi båda hade varit vuxna. Men nu verkar han vara mindre än ett år, och jag börjar sakta förstå att jag aldrig kommer att bli äldre än 12 ändå.

Så vi glor ett tag.

Hej barn. Hej barndom. Hej år som går.

Jag tittar på honom och ser 14 år och tänker ”NEJ! Det är för sent. Det är borta. Jag är borta, han är borta.”

Det är då som det kommer, helt utan förvarning. ”Jag har också en sån där, fast han fyller 14 om ett par veckor.”

Sa jag just det där? Gränsen för lite halvskum och desperat medelålders kvinna i kollektivtrafik sprängdes i ett mycket obevakat ögonblick. Var jag ens där? Jag är osäker.

Mamman ler och säger något artigt om att det är väl så det blir. Och att hon förstår att det måste kännas lite overkligt.

You bet, du unga mamma på röda linjen åtta minuter över nio en januaridag 2017.

You bet it’s overkligt.

Och det mest sci-fi-artade av allt är att ännu en gräns har överskridits. Nu har jag gjort det. Nu är jag där. Nu är jag en sån. En småprata-om-sina-barn-i-kollektivtrafikskvinna.

Snart kan jag röra vid fullmånen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *