De små grejerna som gör att man överlever de stora

Nej. Det är för omöjligt att förstå världen nu. Varje gång jag försöker känns alltihop som på skoj för det går inte att ta det på allvar riktigt. Som att någon jättekraft driver med oss – och vi inte har något annat val än att gå på det.

Ju orimligare allt känns, desto större försvar bygger jag upp. En mental rustning av små njutbara detaljer att ramla tillbaka i, som en värld av bomull.

Rostat bröd med honung, svart hett kaffe. (Vitt bröd, vår surdegsamtids största skam? Att älska något så pass näringsfattigt och uselt är provocerande illa. Jag skulle kunna gifta mig med ett rostat bröd om jag fortfarande trodde på äktenskapet som koncept. Och det måste vara fler än jag för det finns alltid massa varianter att välja på i affären.)

Få till en riktigt bra skruv i håret på kvällen samma dag som jag tvättat det. (Viktigt att det har gått ett antal timmar efter tvätt – men inte för många. Det finns en brytpunkt som är lätt att missa om man är ouppmärksam.)

Att komma hem till min extremt platta dunkudde när jag sovit borta några dagar. (Den är så platt att det är obegripligt att någon sålt den som ”kudde” egentligen. Omöjligt att få tag på pizza-kuddar nuförtiden. Alla verkar vilja sova på hårt uppblåsta badbollar med nacken som ett L.)

Vind i lövträd. (Ett ljud som lätt tas för givet men som, om man tänker efter, bara kan höras under begränsad tid under ett liv på den här breddgraden. Typiskt fall av ett ljud som själen saknar och som ögonen börjar gråta av när det återkommer vid försommarens första blåsiga natt.)

Barnskratt. (Något man uppskattar hett eftersom det nästan alltid övergår i gräl eller tvärgråt bara sekunder senare – underbart är kort.)

Att somna i M’s famn i soffan framför vad som helst på teven. (Förutom pizzakudde är detta det näst plattaste man kan tänka sig. Dessutom varmt och stabilt. Oftast vill jag inte vakna alls, men det brukar vara svårt att genomföra. Jag är tydligen också ganska tung när jag väl somnat.)

Öppna balkongdörrar på natten. (Ett par nätter i vinter var jag tvungen att ha stängt pga snö på parketten. Jag sov dåligt. Min största vuxendröm är att ha ett sovrum med balkong. Då ska jag sova med huvudet ute och kroppen inomhus.)

Doften av tändstickor. (Jag lägger ner lika mycket pengar på tändstickor och ljus per år som på min bil. Inte riktigt kanske, men ungefär.)

Att läsa de sista sidorna i en bok. (Här finns en hatkärlek. Men känslan av melankoli, ett farväl, ett slutförande… så bitterljuv. Varje sånt tillfälle kräver sin omgivning. Lite som en andakt. Inget man slarvar över precis. Det skulle vara alldeles ovärdigt.)

Sätta ett frö. (Det är sällan det kommer upp nåt vettigt tyvärr. Men känslan av att det SKULLE kunna. Känslan av att jag ännu inte fått något bekräftat. Känslan av förväntan som ännu inte pulvriserats. Lika stark varje gång. Resultatet också. Hittills. Men nästa gång… kanske!)

Det är småsaker, jag vet.

Men det är de små sakerna som gör att man överlever de stora.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *