Den första natten. Och den sista.

Den sista natten är här nu och cirkeln sluts mellan flyttkartongerna. Jag minns exakt hur det var när jag kom hem för första gången. Minnet är starkt, rent fysiskt, för jag upplevde en sorts eufori som höll i sig i flera timmar. Det hade aldrig någonsin hänt mig tidigare.

Kanske kan sånt bara ske i stunder av extrem kontrast mellan ljus och mörker?

Den natten satt jag ensam på två flyttkartonger i ett ekande kök och skrev. Drack ljummen Hof. Ikväll sitter jag i min soffa för sista gången (den håller knappt ihop, har samma look and feel som ett SL-säte och åker snart till tippen) och dricker kall Cava. I sällskap.

Det känns som en rättvis utveckling.

De här rummen. Allt som hänt. Barn som gått från barn till nästan vuxna. Sömnlösa nätter, underbara nätter, tre personer i en 140-säng. Kramarna och tårarna och skratten och festerna. Separationsångesten och återföreningarna. Doften av Hägg från den öppna balkongdörren, stanken av ruttet ägg från tvättmaskinens orengjorda filter. Parketten och stengolvet. Hormonkrossade speglar, nödlösningar, läxläsning, filmerna. Födelsedagsuppvaktningarna.

De tunga samtalen och de enkla. Att trösta och bli tröstad.

Här där livet hände. Där jag var sjuk en stund, där jag var pank nästan hela tiden. Där vi högläste ut hela Harry Potter-serien, kollade Gudfadern tillsammans för första gången och ganska ofta åt frukost klockan 12.00.

Där jag gråtande stod med en fyraåring i famnen på balkongen medan febern bara steg och steg. Där jag skrev artiklar, bloggar och en liten bok. Där jag lagat usel mat, haft panik, ångest och undrat hur i helvete allt ska bli. Mer än en gång.

Där jag gjort så många dealar med mig själv och bestämt att imorgon ska jag skärpa mig. Imorgon ska jag bli en annan.

Jag blev aldrig en annan. Ändå är det inte samma människa som flyttar ut nu. Jag vet inte riktigt hur det där går ihop?

När vi har svårt att skiljas från varandra, ungarna och jag, brukar jag prata en stund om att den smärtan vi känner är priset vi betalar för att vi har det så bra när vi är tillsammans. Det låter så klokt. (Eller som jag kanske oftast uttrycker det: ”Om vi hade haft pisstrist tillsammans hade det ju inte varit jobbigt nu, så på ett sätt är det bra?”)

Nu är det jag som har smärtan, för det är svårt att lämna en plats som betytt så mycket, där de viktigaste åren hittills har utspelat sig.

Men det är dags att gå nu.

Det gör ont.

Det är priset.

Och kanske är det billigt ändå?

För det jag fått är omöjligt att värdera.

Tack Tämnarvägen.

Tack.

5 reaktioner på ”Den första natten. Och den sista.

  1. Jag tackar också, med tre jävligt starka hej(a). Har älskat alla dina hem, så även detta. Och det beror givetvis endast och enbart på det som funnits däri. Det är innehållet som är grejen. ❤❤❤❤

    • Ja. Det är insidan som är grejen. Och det blir ännu mer insida på nästa ställe. Räknar med att du blir första besöket även påsen platsen… <3

  2. Ping: Januari 2020: Stökigt på det mentala skrivbordet… | Skrivplaneten

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *