Jag tänker på döden. Jag tänker på att döden ganska säkert inte alls är som på film när den kommer. Den kommer förmodligen liksom bara, från ena minuten till den andra, och så poff är det över. Ganska odramatiskt.

Jag föreställer mig att den bara händer, ganska okommenterat. Det är allt som händer efteråt som är själva grejen. Någon försvinner men resten blir kvar.

Och det där med att bli kvar…

Vaknar om nätterna i vårt nya sovrum med de ljust gröna väggarna. När vi målade dem kändes det väldigt viktigt, den gröna tonen, att den blev rätt. Nu är det skönt att det är gjort, men det känns avlägset att det fanns en tid när vi spenderade flera timmar med att bestämma oss för just den färgen.

Var det onödiga timmar? Jag menar, nu när det ändå kanske tar slut. Var det verkligen det jag ville lägga min tid på?

Jag har skrivit ner de viktigaste koderna och egentligen borde vi gifta oss lite snabbt, men det blir nog svårt att få till nu för man vill ju helst ha en sjuhelvetes fest i så fall. Och går inte det kan det lika gärna vara. Men rent juridiskt borde vi ha… ännu en sak i högen av alla saker som vi skulle lagt tiden på istället för att till exempel… tursamt nog kommer jag inte på så himla många saker jag borde gjort. Jag har spenderat tid med min familj och mina vänner, skrattat mycket, jobbat med saker jag gillar, uppfyllt drömmen om ett torp, badat i havet, gått i terapi, blivit älskad, älskat, druckit champagne, hjälpt mina närmaste när jag kunnat, pratat massor, skrivit massor och luktat på blommorna.

Jag har fanimig levt så mycket jag kunnat.

Går på promenader, försöker jobba, försöker tänka klart, försöka läsa böcker, försöker skriva – men egentligen är det bara själva promenerandet som verkligen funkar. Att vara i rörelse (eller möjligen nerdrogad?) är det enda som biter på min ångest, så mycket har jag lärt mig i livet.

Men så plötsligt tränger andra tankar sig upp ur underjorden. Som de där små gröna bladen i krukorna på balkongen, spränger sig upp, välter jorden åt sidan, böjer sig mot solen och bara vill leva till varje pris.

Och då slår det mig att jag lika gärna skulle kunna överleva det här?

Vilken grej i så fall. Om det fortsätter ett tag till.

Det blir lite lättare att andas.

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: