Jag och Sir Duke

Precis när jag kommer ner över Maria Magdalena kyrkogård ljuder Sir Duke i lurarna. Stevie Wonder i sin allra happiest form. Hur levnadsglad kan en snubbe vara? Det är inget jag brukar lyssna på, men där var han i alla fall och fyllde upp mig till bredden.

Och då var jag ändå redan ganska full, precis utsläppt från en intensiv coachingsession. Jag är ett skepp i nöd, tänker jag (och spelar ut hela mitt priviligerade medelklass-dramaqueenregister). På väg ut över havet söker jag krampaktigt efter olika bojar som ska kunna stoppa mig från att dras med strömmen mot svarta meningslösa hål och avgrunder. Men kravkoftan är tung och lång och drar åt sig vatten, garnet sväller, jag simmar. Jag sjunker… Hjälp mig. Jag sjunker.

Lägg av. Plocka ihop dig. Du är en vanlig människa, som tror dig vara mitt i livet, men i själva verket är väldigt orolig för att det kanske inte är så. Det skulle kunna vara slutet. Det är garanterat inte begynnelsen i alla fall (jag har fått artros på vänster långfinger – eller är det en förslitningsskada..?). Vad ska jag göra med det som är kvar?

Stevie sjunger. Jag går.

You can feel it all over
You can feel it all over, people

Blickar ut över gravarna och krocken är så absurd att allt plötsligt blir helt stilla. Fullt med folk. Hallå? People. Can you feel it? Jag står mitt ibland dem och drar in storstadens tungmetaller som om det vore den självklaraste grejen. Ett svagt illamående drar förbi och jag tänker att det kanske är Hornsgatsluften, men jag vet att det är något annat.

Det är inte vad jag andas – det är att de inte längre kan. Det är Bengt, Magdalena. Johan. 1964-2000. 1935-2004. 1947-2015.

Och så hon, vars namn nästan suddats ut. Det går inte att tyda. Det börjar möjligen på F.

Från ingenstans betyder det plötsligt inget var jag för tillfället balanserar fram på den här märkliga tidslinjen. Det spelar ingen hur mycket som ligger bakom eller hur lite som är kvar.

Jag är ju här nu. Jag och Sir Duke.

And we can feel it all over. I varenda por och muskel, varenda hjärtslag och cell.

Det är i den krocken jag finns.

Det är i den krocken vi alla finns.

Och jag vill leva så jävla, jävla mycket det bara går.

Innan det är all over.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *