När mönstret blir synligt – dunk dunk

Jag kan inget om textilt handarbete. I femman sydde jag ett par byxor som sprack i grenen första gången jag hade dem på mig och när vi skulle sticka valde jag att göra ett pannband. Det var enkelt, tunt och mjukt och blev klart väldigt fort. På den tiden gillade jag snabba resultat och hårda saker som att svarva eller bränna eller hyvla.

Tyg och garn liksom rann ur mina händer, gav ingen respons. Trä var på riktigt. Trä och jag snackade samma språk.

Tillvaron är ju också lite som ett texilt handarbete ibland. Den har en viss divighet över sig. Det är liksom på tillvarons villkor vi tar oss fram, aldrig våra egna. Den låter oss gärna tro att det är vi som bestämmer, men det är givetvis en livslögn. Tillvaron vet det här, men älskar att betrakta oss när vi stretar fram och gör oss till. Det tycker den är humor.

Därför använder den ett upplägg som påminner om syslöjden i trean, för det är den roligaste perioden.

Det är avigheter och rätheter och det ska vikas och fixas och läggas tillrätta innan man nålar fast nåt lite mer permanent. Det finns ett sorts mönster, men det är ritat på skirt smörpapper, väldigt svårt att tyda och väldigt svårt att hålla sig till. Saxen är i stort sett alltid för slö och det blir lätt revor och riv som fuckar upp den plan man trots allt försöker ha. Och så sticker man sig. Och så tar undertråden slut. Och så trasslar det sig.

Och det är OMÖJLIGT att få in tråden i den där lilla satans nåljäveln. Sen ska man fästa allt på baksidan och när man vänder på skiten har man sytt ihop fickan på mitten.

Men så ibland sker det en helt obegriplig magi, alldeles av sig själv. Ibland blir de slitna trasmattorna till en väv av något som går att förstå. Det dunkar rytmiskt och ett motiv växer fram. Färgerna lägger sig perfekt intill varandra och allt känns logiskt, genomtänkt och vettigt.

Som när vi hittar en ny bra skola till barnet. Som när några dagars skräckbesked vänds till något ofarligt och friskt. Som när tandläkaren är snäll och kunderna älskar det jag gör och människor skickar mail om att de gillar mina texter. Som när den nyvunna samboeuforin sköljer över mig om kvällarna och allt känns så sjukt rättvist.

Som när jag får skriva på boken och det faktiskt inte bara är snack längre.

Mönstret. När det gör sig synligt för mig.

Om jag tittar noga jag kan se farmor och mormor där, sittande vid varsin vävstol. Spolen som far. Dunk dunk. Ett varv till. Ett varv till.

Tusentals varv till. Miljoner?

De tittar upp på mig och ler, båda två. För de vet. De är färdiga. Allt är avklarat, deras handarbete är slutfört. De är ute på andra sidan.

Deras mönster i min väv. Mitt i deras.

Så börjar vi om igen.

För det är omöjligt att sluta.

Dunk dunk.

Som ett hjärta.

2 reaktioner på ”När mönstret blir synligt – dunk dunk

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *