Jag vill inte bada och jag tänker inte cykla

Jag är uppe alldeles på tok för tidigt och av någon anledning tittar jag ut på gatan. Jättekonstigt, för sist jag kollade fanns det absolut inget att titta på, en väldigt ospännande gata egentligen. Den här gången blir jag hastigt deprimerad: den bekanta synen av människor som skrapar bilrutor.

Jaså. Vi har kommit dit nu alltså. Det ska skrapas och viras halsdukar och halkas omkring och ironiseras över feministisk snöröjning.

Är det i år jag behöver skaffa broddar?

Men sen blir jag plötsligt överdrivet glad, för det måste ju samtidigt innebära att sommaren definitivt är över och att ingen längre behöver försöka få mig att vilja bada. Jag får några månaders respit från fenomenet att olika personer känner behovet av att berätta för mig om hur det känns att bada, förklara hur himla skönt det är – ”I alla fall efteråt.”

Ingen behöver heller fråga mig om jag SKA bada eller när jag badade senast. Jag behöver heller inte svara på frågan om hur många grader det behöver vara för att jag ska kunna tänka mig att bada.

För bada, det är det tydligen VÄLDIGT viktigt att just JAG gör?

Varför kan ni inte bara låta mig INTE bada? Jag vill inte. Jag är snart 50 år, jag har badat mycket i mitt liv, jag är fullt införstådd med vad det innebär, jag vet hur det känns, ingen behöver berätta det för mig. Jag sitter till och med på information om hur det ”känns efteråt” – ändå väljer jag bort att göra det.

Jag vill helt enkelt inte bada, oavsett vad folk säger.

Och jag vill inte cykla. Även om jag bor nära stan och det skulle gå så snabbt så snabbt och vara så väldigt praktiskt och enkelt – jag VILL inte cykla. Jag är inte en person som cyklar. Jag tycker inte det är roligt eller skönt. Jag tycker det är klaustrofobiskt och vidrigt att trängas på underdimensionerade cykelbanor och svettas i grupp i fula funktionskläder.

Jag har gjort det, jag vet hur man gör och hur det känns – men jag vill inte och jag kommer inte.

Om nästan ALLA ANDRA i hela stan cyklar – är det inte lite bra och praktiskt om jag INTE gör det? Cykla gör man på sommarlandsvägar utan hjälm. Inte med dubbdäck och Hövding över Skanstullsbron.

I alla fall inte jag. Vissa saker känns färdigpratade, färdigavhandlade, jag är klar och jag kommer att meddela om något förändras. Men tills ni hör annat: jag badar inte, jag cyklar inte.

Vill ni veta lite om vad jag faktiskt gör? Jag skriver på en bok. Jag njuter av att vara sambo och av att varje kväll få höra hans andetag bredvid mitt. (Han somnar alltid före mig varje kväll, fast han säger att det inte är så…)

Jag bygger ett gästhus, försöker vara verksam som tonårsförälder, brottas med klimatångest och klimakteriet och undrar vad jag ska bli när jag blir stor.

Det gör jag.

Men jag badar inte.

Och jag cyklar inte.

Jag ringer om något förändras.

6 reaktioner på ”Jag vill inte bada och jag tänker inte cykla

  1. Förstår dig. Det blir inget badande eller cyklande för mig heller. Skulle ju bli trist om alla gillade att göra samma saker.

    • Förstår inte denna iver att få andra att älska samma saker som de själva gör. Är det ett behov av bekräftelse på att deras grej är en okej grej? I så fall bekräftar jag härmed att alla saker – utom rasism, sexism, brottslighet och generell omoral – är okej och jättekul för dem som tycker det är jättekul. Ni har min välsignelse! Och jag hoppas på att få er när jag dricker Hof och lunkar runt i trädgården och plockar lite blad här och där. Mer spännande än så blir inte mitt liv – och det är EXAKT som jag vill ha det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *