Ett underbart litet helvete

När jag borstade tänderna imorse stod och jag och glodde på titlarna i vår bokhylla (det är en smula roligare att borsta med eltandborste, men ändå en aktivitet som fortfarande platsar på min topp tio över tråkigaste sakerna i livet). I hyllan står ömsom vin, ömsom vatten, sida vid sida, uppradade, tålmodigt i givakt.

Som innehållsförteckningen av ett liv.

Jag har läst allihopa och dessutom varje ord eftersom jag har en enda diagnos (som jag känner till?) att brottas med – att jag måste läsa samtliga ord och kan aldrig hoppa över en sida i en bok. Mycket jobbig egenskap som gör att jag läser väldigt långsamt.

När jag står där som bäst med ett getingboet i käften, inser jag plötsligt att jag knappt kommer ihåg vad en enda bok handlar om. Jag får några bilder i huvudet, men mer än så är det inte. Hur är det möjligt?

Alla dessa tusentals lästimmar… som vattenånga. Dunstat.

”Maken”. En man och en kvinna va? Korta meningar, lite generationsroman? ”Testamente” – det var i våras, den var SJUKT bra, men jag minns inte riktigt varför. Det var Norrland och många syskon, välskriven. Eller är det ”Arv och miljö” jag tänker på? Eller var det hon med pappan som var ett svin? J. C. Oats! Alla mina Oats. ”Fallen”? Var det Niagarafallen eller var det nåt kriminalcase? ”Blonde” vet man ju vem det handlar om, men… inte mycket mer. ”Vad jag älskade” – säger alltid att det är en av mina bästa böcker, men fråga mig helst inte varför. ”Steglitsan” – men hallå! Karaktärerna, som att förflyttas in i boken, men jag minns inte vart. New York? Dagerman! ”Bränt barn”. Jag var 15 år och tyckte att varje ord var skrivet just till mig. Tänkte att om jag någonsin skrev nåt skulle det bli så. Ferranteserien. Oj vad långt och helt fantastiskt och helt omöjligt att komma ihåg. ”Mig äger ingen”. Jo, men där fick jag uppfräschning via ”Året med 13 månader” för ett par veckor sen. Fyllepappan, right? ”Nedstörtad ängel”. Den läste jag i somras men minns bara han som hade ett huvud i pannan, trots att jag var så tagen av boken att jag inte kunde släppa den.

Ja. Summa summarum. Jag kommer inte ihåg ett skit av det jag läser, även om jag älskar det medan jag håller på.

Och nu håller jag själv på att försöka skriva en bok. Man kan ju sannerligen undra varför. Vem ska läsa? Och vem ska inte komma ihåg ett skit? Ska den stå i någons hylla som en diffus gas och ta plats?

Vad är poängen? Poängen är ingen. Men sanningen – däremot – är att jag inte kan låta bli att skriva den här jävla helvetesboken, trots att jag inte kan eller vill. Jag kan nämligen inte dö förrän jag provat och det värsta jag kan tänka mig är ett evigt liv.

Man kan verkligen undra om mina självinsiktsnivåer ligger i höjd med Donald Trumps? Att skriva bok, mina vänner, är nämligen något helt annat än att blogga. Det hade ni redan förstått allihopa, men jag har alltid varit en slow starter, så ni får ha tålamod med mig. Att skriva roligt här i bloggen är inte samma sak som att skriva träffsäkert, tight och snyggt sida upp och sida ner. För helst ska det hänga ihop och helst ska det vara logiskt och helst ska det vara roligt och händelserikt. Jag är den mest ostrukturerade person som finns (fick alltid beröm för innehållet i uppsatserna i skolan, men alltid avdrag för att jag inte hade gjort en disposition – DISPOSITION MOTHERFUCKERS?!? Jag är väl för fan inte Einstein!!!)

Jag har i alla fall hajat det nu. Att min lust dör i takt med att jag behöver vara strukturerad. Och jag lider.

Samtidigt som jag njuter.

För ärligt talat. Det här är det enda jag kan. Det. Är. Det. Enda. Jag. Kan.

Ni andra kan laga mat och snickra och måla och föreläsa och projektleda och förvalta pengar åt andra och ta hand om barn och allt möjligt vackert. Men jag kan bara det här.

Så jag får gott hålla på.

Det är bara att förvandla det här lilla helvetet till något underbart.

Nu vet jag att Sartre hade fel. Helvetet är inte de andra – det är i själva verket vi själva i våra begränsningar och tillkortakommanden.

Vi är vår egen kvicksand i tillvaron.

Jag kommer i alla fall ihåg vad han sa. Sartre.

Det är alltid nåt.

Man får vara glad för det lilla.

6 reaktioner på ”Ett underbart litet helvete

  1. Fantastisk text, kanske den bästa hittills. Igen. Det är därför du fortsätter. Om du undrar. För att du fortsätter överträffa dig själv. Fastän du inte tror eller fattar det. Och här går jag bredvid, och fortsätter påminna.

  2. Precis det Emma skrev! Överträffar dig själv igen.

    Igenkänning- alla dessa böcker- all läsnjutning.
    Men inte minns jag något.

    • Jag minns inte böckerna. Men jag minns era kommentarer. De etsar sig fast och dröjer sig kvar. Tack, Sam. Både för läsning, kommentar och igenkänning. Det är lättare när man är inte är ensam.

  3. Åh vilken igenkänning! Jag minns aldrig heller men älskar varje sekund medan jag läser. Du är så bra på det du gör ❤️

    • ❤️ Vi får enas om att poängen inte är att minnas – poängen är att njuta medan det pågår. Vi har helt enkelt svart bälte i fucking mindfulness. Puss och kram Lin! Snart får det bli privatvisningar igen. Det är något av det bästa jag vet! ❤️

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *