I väntan på den där jävla Godot, eller vaddå?

I lägenheten på andra sidan gatan sitter ett litet barn och en kvinna och lägger pussel. Jag ser det, och jag ser att våra fönster är skitiga av grått regn och avgaser.

Den som ändå gillade pussel och kan få tiden att gå på ett pyssligt vis, tänker jag och tar en klunk av min Hof (värdo på pussel, bättre på Hof).

Hela livet är mest grått regn och avgaser för tillfället. Jag kompenserar med tända ljus, tulpaner och en struken duk. Inuti klöser rastlösheten och längtan river upp stora revor i min själ. Men det syns inte utanpå för hur skulle det se ut? Nej, det skulle vara ohållbart. Jag sväljer, torkar bort lite damm och stänger in mig i sovrummet med mina böcker.

Det är ju ingen idé att klaga. Man får antagligen inte ens klaga, det går inte någon nöd på de flesta av oss, trots allt, men vi kanske kan trösta oss med Strindbergs ”Det är synd om människorna” för det täcker ju in även oss med hittepåjobb, bostadsrätt och downshiftingdrömmar.

Det är synd om oss som lyssnar inåt och bara hör… ingenting, just nu. Förutom tomheten då. Och saknaden. Och bristen på kultur, umgänge, impulser. Det händer liksom inget där inne. Det ekar. Inget sprak, inget drag, inga svar – inte ens några vettiga frågor egentligen.

Bra säger någon. Bra. Då är det lugnt. Då är det stilla. Till freds. Men jag är inte tillfreds i stillhet. Mitt vatten är förgiftat, fiskarna flyter upp med bukarna uppåt, guppar döda i sörjan. Jag försöker förtvivlat fånga dem, hjälpa dem till liv igen, men det är förgäves.

Jag går varv efter varv på promenader med dyngsurt hår. Stegen ekar. Musiken överröstas med paniska röster som säger att slutet är nära nu. Viskar olycksbådande och jag skriker: VAR KOMMER NI IFRÅN? JAG VILL INTE HÖRA ER!

Världen krymper och skrumpnar och jag stretar emot för jag vägrar. Jag är jävligt bra på att vägra, det har jag gjort hela mitt liv.

Jag sätter mig på en bänk, jeansen absorberar det snöblandade regnet och alla minnen från en tid när det här inte fanns, när allt var blåa fjärilar och solnedgångar och när man kunde köpa varma kanelbullar mittemot Kvarnen vid 3.30. När ångest var vanlig jävla ångest. När den steg upp ur banala saker som meningen med livet, inte kastades upp ur stora kratrar av död och dystopi.

På bänken tänker jag att jag väntar på något som kanske aldrig kommer. Då blir svärtan ett slukhål som drar med sig allt i fallet.

Vaccin, döden, sommaren, helgen – alltid är det nåt.

Aldrig är det nu.

Avklädd reser jag mig och går och går och går för vad annat kan man göra?

Vi kommer aldrig till dörren och Godot väntar vi på förgäves.

När jag kommer hem bläddrar jag fram några bilder på paradiset och perspektivet förskjuts på en sekund.

För där står hon, invid vägkanten, och väntar.

På mig.

Aldrig förgäves.

5 reaktioner på ”I väntan på den där jävla Godot, eller vaddå?

  1. JAG står där på vägen och väntar, på grusvägen utanför torpet, med min väska, och varsin hof, redo att flytta in i gästhuset. ❤

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *