”Det är du.”

Jag drömmer.

Jag står i ett kök tillsammans med en okänd kvinna. Köket har många fönster och därifrån kan man se en liten stad med många trähus och vindlande träspångar istället för gator. Jag har min yngste son med mig och förklarar att han många gånger känner sig utanför och att jag är orolig för honom. Kvinnan försäkrar mig om att jag inte behöver känna så, att han klarar sig bra, att jag kan vara lugn.

Plötsligt ser jag mitt barn – tillsammans med många andra barn – klättra upp på ett hustak utanför fönstret. Han är nu en flicka och jag ser till min förtvivlan att hon går upp helt fel väg, hon tar en väg som ingen annan tar, den är farlig, det finns ingen stege och hon halkar på takpappen som är frostig.

Jag skriker och vill springa ut, men kvinnan i köket tar tag i min arm. ”Du behöver inte oroa dig. Hon klarar det där. Se!” Jag ser hur barnet nästan faller, hur hon hasar på skorna, men tappar inte balansen trots takets branta lutning.

I nästa ögonblick är alla barn nere på marken igen. Alla håller i ett rep och går med färglada västar på rad, som en förskola på utflykt försvinner de tillsammans in i den lilla staden. Jag ser dem gå och jag vill springa efter för jag vet inte vart de är på väg. Kökskvinnan pekar på en genväg genom en dörr längst bort i rummet.

Jag kliver genom den dörren och befinner mig mitt i en stormarknad, går i gångarna mellan matvaror från golv till tak och kommer ut i något som förvandlas till ett museum med konst och skulpturer. Jag läser på namnskyltarna men känner inte igen någon av konstnärerna som ställer ut. När jag tittar upp står jag mitt i barngruppen som travar på med repet mellan sig.

De fortsätter upp för en trappa och jag känner plötsligt ett starkt behov av att komma före dem, så jag tränger mig förbi, lättad att jag återfunnit gruppen för någonstans här borde ju den lilla flickan vara. Eller?

Jag ser henne inte.

Väl uppe är gruppen inte längre barn, utan vuxna. Långa, stora. Män och kvinnor. Alla står stilla och tittar frågande på mig. Säger inget. Jag känner ett starkt obehag, som om de inte har själ, som att de inte är mänskliga.

Jag tittar ner på snöret som byter skepnad och förvandlas till ett gigantiskt trassel som fyller halva rummet. Ett rött garnnystan – utan början, utan slut – en olöslig härva tornar upp sig var jag än tittar.

Jag börjar dra i härvan för att hitta någonstans att börja nysta och reda ut, men det är omöjligt, ju mer jag försöker, desto hårdare knutar bildas. Hur jag än gör blir härvan bara värre och värre och jag förstår att snörhållarna väntar otåligt på mig, att jag är den som ska lösa situationen så att de kan komma vidare, fortsätta framåt.

Jag är hindret. Jag skapar knutarna.

Jag håller förtvivlat härvan i min hand. Det går inte. Det kommer inte gå.

Paniken växer. Jag vaknar.

Tröstad i M’s famn berättar jag om min dröm och alla konstiga detaljerna som jag inte förstår.

”Det är du som är flickan på taket. Det är du som är kvinnan i köket. Det är du som drar i den röda tråden.”

”Och den röda tråden är din bok, din skrivprocess. När du slutar försöka kommer det ordna sig.”

Jag är flickan på taket. Jag är kvinnan i köket.

Och det är jag som måste sluta dra i den röda tråden.

Amen.

————————————————————————————————

Detta inlägg sponsrades av mitt undermedvetna, min partner och min fingertoppskänsla för EXTREMT tydliga symboler som jag ändå inte lyckas tolka på egen hand…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *