Klocka utan visare

Jag började skriva här 2007. Han som nu går i åttan var nyfödd och jag varvade fattigt frilansande med amning och någon sa att det kanske vore bra att ha en webbsida (”Va? En EGEN?!”) , ett plejs att samla arbetsprover och texter på. ”Google gillar sånt.”

Jag brukar inte göra som jag blir tillsagd men vem vill fucka med Google? Och i det här fallet kändes det som en smart och förhållandevis rolig idé, så jag skred till verket. Det är inte heller alltid jag skrider till verket, sattsäja. Så många verk jag aldrig skridit till genom tiderna (men det är ett annat inlägg.)

Att verket som det skreds till, skulle börja leva sitt eget liv och bli mycket mer än arbetsprover såg jag naturligtvis inte då. Att det skulle bli överlevnad och världens bästa skrivutbildning – little did I know. Lyckligt ovetande blev det tydligen ett pågående livsverk som blivit både bok och relation (för den nyfikna kring det senare – det var här det började: inlägget som ledde till första dejten.)

14 år. En blogg som är tonåring. Som skrivs av en 48-årig kvinna i klimakteriet. Och med den övergången (hö hö!) vill jag prata om en saknad som jag aldrig trodde jag skulle ha.

För den här månaden skedde det för första gången – jag fick ingen mens. Det som gjorde det möjligt att skapa snubben som nu går i åttan har tagit slut. Finito på äggfronten. Som jag längtat efter det här! Sett fram emot att slippa skiten, bli fri, inte förslavad.

När den kom till mig första gången tog livet slut från ena minuten till den andra. Det var sommar, jag tältade på Gotland, var mer kille än tjej och njöt av livet mer än någonsin, bar på en känsla av att något äntligen var på väg att börja. Minns att vi hade skrattat hela natten under stjärnorna, med ficklampan mot tältduken, varma i våra sovsäckar mot den svala himlen. Dagen efter satt jag på kajkanten i hamnen när alla andra badade och kunde inte sluta tänka på hur allt rann bort tillsammans med det pinsamma blodet som tömde min kropp på möjligheter. Jag var ”en sån”.

Nån sorts kvinna jag aldrig bett om att få bli.

De kommande åren förde jag statistik och markerade noga i en liten fickkalender i plast som man fick gratis på Ica, inklistrad som en stel skamfläck i min dagbok med sidenomslag. Veckor med röda arga streck. De förstörda veckorna och dagarna behövde skiljas ut från de som fortfarande innebar ”att leva”.

Det var början och nu är det slut. 36 år har vi polat, sida vid sida och jag saknar min väninna. Min klocka fortsätter gå men visarna har fallit av. För hur ska jag nu veta? Hur ska jag orientera mig? När är det ”före” och när är det ”efter”? Och allt det där mittemellan… hur blir det med det?

Jag har tappat min trygga taktpinne på ett fumligt vis. Min metronom har tystnat. Jag har avskytt närvaron men klarar inte av frånvaron. Det är så overkligt tyst.

Som en hjärtlöst markerad punkt för något som jag inte ens visste var en del av min berättelse.

Och jag undrar: hade jag verkligen skrivit klart?

2 reaktioner på ”Klocka utan visare

  1. Som en klocka utan visare…jo så är det.
    Det är lite vilset när mensen uteblir men samtidigt skönt. Jag känner mig märkligt nog starkare, no more fucks to give som Skäringer säger. Klimakteriekärring- detta märkliga ord. Helt plötsligt en stor mängd kvinnor som slutar vilja behaga och som sätter sig själva i första rummet.

    Och så total igenkänning på första mensen. Nu är det kört, nu är barndomen borta, nu är jag inte längre fri. Riktigt så illa blev det ju inte sen, men det var definitivt känslan där och då.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *