När striden tystnar

Ni som följer mig här och brukar läsa, vet att jag har ett pågående inre battle med mitt skrivande. Vi tampas, kan man säga, om man vill ha ett Gollumskt skimmer över hela skeendet. Ibland med kuddar, ibland med skarpladdade vapen, lite beroende på dagsform (som i sig är lite rysk roulette i klimakteriet), men det är sällan särskilt vilsamt inuti, inte en enda dag faktiskt. Ibland sker det med kärleksfull ironi, ibland på blodigt allvar och liv och död och allt dramatiskt ni kan komma på.

Ointressant för många säkert, men det här jävla inre slagfältet präglar mycket av samtliga mina vardagliga göromål eftersom det handlar om det centralaste av frågor: vad är meningen med livet?

Vad fan är meningen med just mitt liv?

Kalla mig naiv eller korkad eller dum i bollen. Själv väljer jag kanske det lite mer mer catchy ”slow starter”, men jag har verkligen inte hajat att jag kan skriva, inte på riktigt (tar emot att skriva den föregående meningen, sattsäja…). All energi har gått åt till att jämföra mig med genier och konstatera att jag inte är ett, en ganska värdelös information att gå runt och släpa på eftersom det tar väldigt mycket kraft från det jag egentligen hade kunnat åstadkomma istället. Det finns väl ett existensberättigande även för icke-genier? Eller? Inte säkert. Mina akademiska komplex står som spön i backen. Identifikationen med att vara ”lite under medel” är fulländad. Jag har aldrig kunnat något. Alltid varit för lat. Aldrig orkat hela vägen. En sopa med många drömmar och extremt liten verkstad, helt enkelt.

Och under alla dessa år, alla dagar och timmar när jag tänkt de tankarna om mig själv, så har jag skrivit ändå. Och ju mer jag skrivit, desto fler bilder har jag fått i huvudet. Och ju fler bilder jag fått, desto mer har mitt språk utvecklats. Och med det nya språket kommer nya tankar, nya idéer om vad som är möjligt att åstadkomma, nya formuleringar som hjälpt mig att förstå och tolka omvärlden genom mina egna texter. Det blev ett experiment. Som blev karaktärer. Som blev människor. Som blev berättelser. Som blev scener och dialoger och tempo och så där har det hållit på.

Utan att veta om det, verkar jag ha blivit bra på något.

Och varje gång jag stängt datorlocket och med eftertryck låtit alla som varit i närheten verkligen få veta: jag slutar nu, jag lägger av – har något ändå uppenbarligen dröjt sig kvar. Något djävulskap har gjort att jag inte kunnat släppa taget, alltid låtit mig dras tillbaka in i den där vidriga brasan.

Jag har stretat i motvind, vältrat mig i vånda och samtidigt drömt, drömt, drömt om att jag fixar det. Drömt att jag inte bara kan skriva blogginlägg som blir uppskattade, utan att jag även kan lägga rad till rad och underhålla i 300 sidor – en omöjlighet, en resa till månen i en jolle, en världsomsegling på ett isblock. För nej: bara för att man kan skriva är det inte givet att man kan eller vill eller tänker skriva en bok.

Så. Med en startsträcka på 48 år. Med varje-dag-skrivande som yrke och livsluft i cirka 25 år av dessa. Med pytt-i-panna-utkast nummer två av en märklig ”roman” liggande i datorn tog jag för en dryg månad sen mod till mig och anlitade en lektör. En objektiv observatör, en poet, ett sånt där geni, någon som aldrig mött mig, inte vet något om mig – som bara fick texten rakt upp och ner.

Det var mycket som stod på spel den morgonen när hon skulle ringa för att gå igenom synpunkterna på manuset. Trots rustad till tänderna med ”vad är väl en bal på slottet”-attityd, var jag grön i ansiktet av illamående redan när jag vaknade, kunde inte avgöra vilken flyktväg som var bäst: sjunka genom parketten, hoppa ut från fönstret, lösas upp till en gas eller bara lägga på luren och låtsas som ingenting resten av livet.

Det blev inget av de sakerna.

Istället fick jag äntligen konturer. När vi hade lagt på satt jag stilla på min pinnstol. Kände alla lager mellan mitt skelett och atmosfären – musklerna, blodet, nerverna. De trasiga jeansen, stolens trä, väggarna, gatorna, alla bilarna, träden som rörde sig sakta, sakta. Hörde pulsen i mina öron, klicket från mina egna ögonlock som slog och slog mellan dröm och verklighet.

Dröm, verklighet. Dröm, verklighet.

Och så det omedelbara lugnet efter en inre strid som plötsligt upphör.

15 reaktioner på ”När striden tystnar

  1. Vilken skön känsla! Och så många tankar kommer upp när jag läser. Om du har tvivlat så är det inte så konstigt att lilla jag tvivlar om mina små texter, du som är mitt geni. Och så skönt att få en objektiv stämpel på att du kämpat i rätt riktning! ❤️🥳

    • Vårt kämpande är nog lika stort – fast av olika anledningar. Som med så mycket i våra liv. Ibland får jag känslan av att allt går ut på noll. Är det inte det ena så är det det andra. Och så hankar vi oss fram. Min tillvaro har varit annorlunda de senaste dagarna. Jag tror det är stolthet? Lugnet handlar om att känna mig säker för första gången på riktigt. Det är svårt, men jag tror jag kommer klara av det ändå. Den känslan genomsyrar allt just nu. Mycket jobb kvar så klart. Men det känns ändå inte tungt att bära just nu. Lätt! Jag känner mig lätt. 😍👌🏼🙏🏼

  2. DET ÄR VIKTIGT MED VERSALER I SPECIFIKA FALL, NÄR SANNINGEN VERKLIGEN MÅSTE BANKAS IN. (DESSUTOM HÖRS DE BÄTTRE.) Go, go, GO you good thing. Frida din talang är sensationell! Du har dessutom jobbat hårt och utvecklat den i åratal. Du är väldigt, väldigt bra på att skriva.
    Seså, ät nu upp efterrätten! 😀

  3. Så mycket igenkänning. Din förmåga att sätta ord på känslorna är 🌟🌟🌟. Jag älskar ”Utan att veta om det, verkar jag ha blivit bra på något.” Ser fram emot att läsa boken!

    • Den meningen liksom bara kom från nånstans och när den stod där förstod jag att det är precis så det varit och det kanske var det enda sättet för mig. Så fort någon talar om för mig vad jag ska göra gör jag genast tvärtom. Det är som att det här smugit sig på när jag var som minst uppmärksam. Tog sig in genom porerna, helt obemärkt. Och nu har det briserat inombords och går inte att stoppa. Som ett virus, liksom… *pun intended* Stor kram och tack för att du är på mitt lag!

  4. Så mycket igenkänning i det här. Skrivandet och tvivlen och motståndet. Men att ändå fortsätta för det finns liksom inget alternativ. For what it’s worth, så tycker jag du skriver oerhört fint.

    • Tack, Mirjam. Det är värt mycket. Mitt självförtroende är skört och patetiskt nog livnär det sig på stundtals på kommentarer som ger mig perspektiv och utmanar den inre rösten. Så tack. Nu lägger jag fokus på boken hela sommaren. Den ska bli klar. För nu vet jag att jag kan och ska.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *