Avfarten mot Eskilstuna

Tror det var tandhygienisten som satte igång det. Hon ställde någon fråga medan jag fortfarande hade munnen tillgänglig, nåt artigt kallsnack om sommaren och resor.

Jag verkar vara unik för jag har verkligen inte saknat att resa (Vi kanske klarar oss utan p-ordet? Eller det där som slutar på 20 minus ett.) Jag har sagt att jag gjort det, för det ska man göra, men innerst inne har jag varit så nöjd så nöjd med min lilla gräsplätt, avfarten mot Eskilstuna och Ica Julitahallen och nätterna på drinkverandan. Det har skett mycket på insidan, men på utsidan har den trippen räckt och känts som ett äventyr. Har haft noll förståelse för att vilja sätta sig på ett färdmedel och ”komma bort” och uppleva städer och stränder i ansiktsmask, jag får stresspåslag bara av att sticka in på H&M och köpa nödtrosor.

Så kommer den där jävla tandhygienisten och ställer ner nån slags mental iskall Bitburger på bordet framför mig. Jag sitter på Simon-Dach-Straße, har precis varit på söndagsmarknaden vid Mauerpark och ikväll ska vi äta på Monsieur Vuong. Mittemot sitter han som jag fullkomligen älskar att resa med, inte bara för att han kvadruppelkollar allt och har lokalsinne och kan läsa kartor, utan för att vi är så bra tillsammans när vi gör det.

Det sög till i magen av längtan och jag ville börja gråta över hur orättvist det var att jag INTE var i Berlin utan i en tortyrkammare i Årsta. Det är sannerligen väldigt synd om den västerländska människan som inte får åka runt och exploatera som vanligt.

Sen låg jag i stolen och stirrade på den där märkliga lampan som inte lyser, fast den ändå är jättestark, och tänkte på min gräsmatta. På avfarten mot Eskilstuna. På rapsfälten och syrenerna och lupinerna.

Men det ville sig inte riktigt. Det blev mest smala trottoarer. Dofterna. Sorlet. Trängseln. De stora ögonen som måste blunda i korta stunder för att det inte finns plats för fler intryck.

Kanske till hösten? Kanske jag tar honom i handen, sätter mig på tåget och som alltid: drömmer om att aldrig, aldrig någonsin komma tillbaka.

Kanske kommer det en annan tid. Eller inte.

I så fall är avfarten mot Eskilstuna inte så tokig, after all.

6 reaktioner på ”Avfarten mot Eskilstuna

  1. ❤ Känner samma. Totalt osugen på att resa. Förutom till Berlin. Och kanske lite Italien. Och kanske Paris. Gärna med er. ❤

  2. Sitter på en astrist busstation i Aten och väntar på bussen. Ska sitta här i drygt 4 timmar till innan jag kan påbörja den 5 timmar långa landsvägsresan som ska ta mig till Vonitsa och min båt. Överallt runt omkring mig människor iförda ansiktsmask, utom när de äter eller röker. De röker ganska ofta, men jag tror inte att det är för att sluppa masken. Märkligt. När de frigör sig från det som något hindrar dem från att andas, är det för att dra in tobaksrök i lungorna. Men kag dömer inte, har själv varit där. Fast utan mask.
    Trots allt är det en bra känsla. Jag är på väg, vill vara på väg. Att segla med sitt hus ”på ryggen” – idén tilltalar mig.
    Oj, vad det här bar iväg, det är nog för att du inspirerar mig. Tack för det, @Frida Spikdotter Hansson. Ta hand om dig själv och dina drömmar.

    • Overkligt att du är där – och jag sitter på soffan hemma i Stockholm och läser det du skriver… Ändå förflyttas jag. ❤

  3. Nu tycker jag det var förvånansvärt lite Lempan i den där texten du! XD
    Nåväl. Min själ däremot, har för tillfället stora kratrar av reselängtan och abstinens. Det får bli jag som packar väskan först i så fall. En stycke Svensk-Australienare – snarast möjligt på en drinkveranda nära dig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *