Det mullrar där borta

Det åskade i natt. Hela huset skallrade. Det var på väg bort ibland, cirkulerade och kom tillbaka med dubbel kraft och himlen grät som ett övertrött barn. Droppade, rann, slog mot marken i ilska.

Mullret passerade genom kroppen. De slutna ögonen väcktes av ljusa blixtar som skar allra längst in. Tog betäckning under kudden och räknade.

Ettusen. Tvåtusen. Tretu…

Jag var livrädd och fullkomligt orädd. Ville kliva rakt in i fenomenet och sväljas hel, stå naken i regnet, skrika som en sjuk person och överrösta allt i hela världen. Samtidigt ville jag ta med mig allt som är värt något och springa så fort jag kunde. Naturen har den inverkan på oss? Vi sitter ihop och lever isär. Som kropp och hjärna, som sol och måne. Som grädde och Galliano.

Vi klarar oss inte utan varandra.

Vi har vatten i brunnen just nu, men när som helst kan den torka ut. Det finns två lägen: den svämmar över eller torkar ut. Varning för höga vattenflöden eller grillförbud. Pest, kolera eller covid och allt tas sakta ifrån oss.

Kastanjen har fått ett angrepp, en sorts svamp som vi kan tacka klimatförändringarna för, det blir så när det blir för varmt och märkliga sjukdomarna kryper längre upp i landet. Den har spridit sig till syrénen. Grenarna måste eldas upp för att inte smitta annat.

Allt blir till aska.

Jag planterar blommor och fjärilsbuskar, men hittar döda bin på gräsmattan. För varje år dyker nya kalhyggen upp i de skogar där vi brukar plocka svamp och förundrat betrakta de milda solstrålarna som silar ner genom grenverket om höstarna. Träet är oanvändbart. Det är uppätet av granbarkborren som kan kläcka ett par extra generationer i torkan och värmen. Hyggena är ett försök att rädda det som räddas kan.

Kampen är förgäves. Vi är för små, skadan för långt gången.

Jag går runt här och tvingar mig själv att inte ge upp.

Åskan gör det lättare att andas. Sätter saker i perspektiv. När den här planeten har skakat av sig sitt skadedjur kommer allting åter blomstra.

När jag tänker på det blir jag lugn.

När jag tänker på det vill jag skrika.

Och överrösta allt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *