Stora barn. Stora känslor.

Ljumma nätter och rödfärgsdoft, vad mer kan man begära av livet? Tiden som en snigel, frivillig slav under mat- och sovklockan. De lösa kanternas värld öppnar sig och rinner ut framför mig. Allt består av blåklockor och penseldrag på rått virke.

Ibland kommer regnet. Ibland slutar det. Plockar buketter som jag fäster blicken på och på så vis blir kaoset osynligt, det känns knappt ens där inuti. Det känns knappt att det sliter och rycker.

Ett barn åker Sverige runt i bil. Han skickar en film och jag ser att han lever, lever, lever. Mitt hjärta sväller, sväller, sväller. Där åker han, min skapelse, min ägodel. Jag tror han är lycklig, och därmed också jag.

Ett annat barn vandrar i naturen. Tältar och äter frystorkad mat. Kanske pekar han på saker i skogen, kanske ser han några djur, kanske pratar han om livet med sin pappa.

De är i sina element och jag i mitt. Att skiljas åt och mötas igen. Att ta stora kliv bort från varandra, men ändå vara nära, nära, nära.

De är lagom stora delar av mig. Jag är lagom stor del av dem.

Det man älskar måste man låta gå.

Eller åka bil.

Eller vandra.

Jag sitter här så länge.

Och älskar dem.

4 reaktioner på ”Stora barn. Stora känslor.

    • Så fint att du vill läsa! Så många gånger jag tänkt på våra barnår tillsammans när jag sett dem växa upp. Fy helvete vad roligt vi hade. Det formade mig mer än jag förstår, tror jag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *