Sorgkanter

Scrollar genom glada ansikten och försöker titta bakom. Det går inte, inte just nu. Jag är dåligt på att filtrera och det verkar bli värre med åren. Jag vill lägga ner. Eller bygga upp. Ryckas med eller ge fingret. Det växlar hit och dit med den saken.

Ändå känner jag mig som en stenstod mitt i allt. Så många verkar uppleva en härlighet som jag inte kommer åt, ni har hittat en frekvens som jag inte har tillgång till. Ni vet. Typ radiovågor. Jag har fel kanal.

Som att härligheten har en sorgkant som bara gäller mig.

När det är varmt tänker jag att det snart blir kallt. När alla roliga precis kommit tänker jag att de snart ska gå hem.

När allt precis börjat tänker jag att det alldeles snart kommer ta slut.

Men om det finns ok att bära, så bär jag gärna just det här med stolthet. När barnen var små och vi skulle skiljas åt (som man gör i varannanveckaslivet) så sa jag så jävla kloka saker som tröst. Jag var Master Yoda på att trösta. Dagarna när jag var iskall och smart och inte bröt ihop, höll ihop, klistrade och fogade på impuls, som kvinnor gör, som kvinnor kan, som kvinnor på oslagbara kvinnors vis bemästrar (älskar oss!). Egentligen ville jag skrika, men en ensamstående förälder skriker inte, det skulle ödelägga allt. En ensamstående förälder sväljer, är tyst och härbergerar, vårdar och förvaltar och ställer sig upp hela tiden, som en sån där leksak med tyngd i botten.

Så gör en ensamstående förälder.

Jag sa till exempel att smärtan i att skiljas åt är beviset på att allt har betydelse. Att det inte skulle göra så ont om vi inte kände så starkt. Att kärlek har två sidor, men att vi sällan pratar om den sämre av dem. Att det inte är som på film, att verkligheten känns så inihelvete och att vi ses snart igen. Hej så länge.

Det kändes som att vi aldrig skulle ses igen.

Tomrummet. Saknaden.

Och livet som gick vidare. Åren som passerade.

De säger att barndomen spelar roll, att vi formas där helt och hållet. Det är bara delvis sant och I beg to differ. Jag blev den jag är mycket senare. Mitt mörker tornade upp sig mitt i livet, som en svart litografi mot ljus botten. Det är inte de vackra somrarna på sjön jag ältar. Det är inte de varma klipporna, sjögräset, fnisset i bakruffen, solbränd hud mot vita svala lakan och klucket mot skrovet. Det är inte tryggheten i det stora gula huset, farmors svartvinbärssylt, mormors tre cigaretter i den ljusblå Amazonen mellan Ytterjärna och Järna. Det är inte den vita snön i Sälen och mitt hjälmfria huvud som susade livsfarligt ner för de svarta backarna.

Det var inte där det brast. Det var långt senare som sprickorna öppnade sig och svärtan trängde in.

Det var när jag med full kraft förstod hur mycket jag har att förlora.

M tröstar mig. Han säger att allt finns i görandet och jag tror honom. Det är, ironiskt nog, bara så svårt att ”göra”, att sluta tänka.

Vi gör liv. Det är vad vi gör. Det är vad vi sysslar med hela tiden.

Inget är förlorat. Allt är i skapande och allt är möjligt att göra om efter egen vilja hela tiden. Baktiden, framtiden, nutiden.

Så jag skriver liv för att förstå det. Inlägg som det här till exempel.

Någon skriver, någon läser, det kanske räcker så? Skriver mörker, skriver ljus.

Jag vet inte om det räcker?

Vi kommer aldrig veta vad som räcker och vi kommer kanske aldrig förstå våra sorgkanter.

Vi får leva med dem.

En dag kanske vi tycker att de är vackra.

Som kontrast.

Som en del av allt som är.

Allt som görs.

3 reaktioner på ”Sorgkanter

  1. Så precis jävla exakt på pricken träffande. Det är prick så där som det är och känns. Och ändå går det liksom inte att få fatt på! ❤❤❤❤

    • ❤❤❤❤ Jag har haft massa problem med kommentarer och spam och filter som inte funkat. Så jag såg detta först nu. PUSS!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *