Frida Spikdotter Nilsson

Storhandla är ett nödvändigt ont. Sen familjen utökades har den aktiviteten blivit aningens svårmanövrerad, som om det inte var tillräckligt jobbigt redan innan. Men idag fick jag ovärderlig hjälp av Julian. Med en dinosaurie som muta gled vi galant genom Coop Fittja. Medan jag småsprang mellan hyllorna stod Julian kvar vid vagnen och sjöng olika sånger. – Det är ordet i bordet som gör det. I bilen hem var jag dyngsur av svett. – Nu skulle man haft en glass tycker jag. Jag är så varm. – Jo, men glass är inte så bra för den smälter ju när det är varmt. Det är bättre med kött. Det smälter inte. Kött skulle man ha nu. Fryst då, eller? Storhandla är ett nödvändigt ont. Sen familjen utökades har den aktiviteten blivit aningens svårmanövrerad, som om det inte var tillräckligt jobbigt redan innan. Men idag fick jag ovärderlig hjälp av Julian. Med en dinosaurie som muta gled vi galant genom Coop Fittja. Medan jag småsprang mellan hyllorna stod Julian kvar vid vagnen och sjöng olika sånger. – Det är ordet i bordet som gör det. I bilen hem var jag dyngsur av svett. – Nu skulle man haft en glass tycker jag. Jag är så varm. – Jo, men glass är inte så bra för den smälter ju när det är varmt. Det är bättre med kött. Det smälter inte. Kött...

Julian: – Jag skulle vilja att ni stängde in mig i en bur i nästa vecka. Julian: – Jag skulle vilja att ni stängde in mig i en bur i nästa vecka.

Trots lite snor gick Julian på polaren Linnéas kalas idag. Ett stort gäng sockerstinna fyraåringar sprang omkring medan vi vuxna tappert försökte föra en konversation. Julian, David och Rufus vädrar sig på gården nu för att hämta sig från kalastempot. Alla barn fick, som tur var, varsin sådan där flärptuta som avger ett skärande hest tutljud när man blåser i den. Det ringer fortfarande lite i mina öron kan jag känna. Ungefär som när man i ungdomens dagar var på krogen till fyra på morgonen och trodde att man fått tinnitus eller att någon sytt in ett extra litet brandalarm i kudden medan man var borta. Jag skulle egentligen blivit kvar hemma med jobb, men jag stuvade om och fick ledigt. En av fördelarna med att vara egen. En nackdel är att ingen annan gör jobbet åt mig så jag får ägna kvällen åt textbearbetning istället. Givetvis blir det paus mellan 21.20 och 22.10. Helig tid. Men nu ska jag laga lasagne. Trots lite snor gick Julian på polaren Linnéas kalas idag. Ett stort gäng sockerstinna fyraåringar sprang omkring medan vi vuxna tappert försökte föra en konversation. Julian, David och Rufus vädrar sig på gården nu för att hämta sig från kalastempot. Alla barn fick, som tur var, varsin sådan där flärptuta som avger ett skärande hest tutljud när man blåser i den. Det ringer fortfarande lite i mina öron...

Jag tycker att det är okej om grannen tar ner sin ljusslinga nu. Den tillför liksom ingenting längre. Jag tycker att det är okej om grannen tar ner sin ljusslinga nu. Den tillför liksom ingenting...

Julian är tillbaka i Årsta. Hel och hållen, om än lite snorig, och med snygg Sälentröja på kroppen levererades han till dörren av Jkl, Fredrik och Agaton. Tack för det. Nätterna utan oss i Sälen verkar ha gått galant. Lite hemlängtan såklart, men det tolkar vi som ett gott tecken. Så nu är allt sig likt här hemma igen. Det är återigen omöjligt att prata till punkt, leksaker börjar så smått sprida ut sig i lägenheten och det gäller att ha extra Rufuskoll. Uttalanden som “Jag tycker att vi borde koka honom i fyrtio minuter” gör att man hela tiden känner sig lite osäker på var man har storebrorsan. Rufus är dock lyckligt ovetande om saker och ting och lyser som en sol så fort Julian är i antågande. Han garvade till och med när Julian använde hans fontanell som snortork. Det gjorde inte jag. Men trots att lugnet är ett minne blott är det helt enkelt underbart att ha honom tillbaka. Julian är tillbaka i Årsta. Hel och hållen, om än lite snorig, och med snygg Sälentröja på kroppen levererades han till dörren av Jkl, Fredrik och Agaton. Tack för det. Nätterna utan oss i Sälen verkar ha gått galant. Lite hemlängtan såklart, men det tolkar vi som ett gott tecken. Så nu är allt sig likt här hemma igen. Det är återigen omöjligt att prata till punkt,...