Frida Spikdotter Nilsson

Februari 2020: Här kommer “göra-knepen” som får saker att förflyttas

Well hello dear fellow resenär! Jag har skrivit om det tidigare: görandet som ångestdämpande åtgärd. Det är nåt med passivitet som göder känslan av otillräcklighet, håller du med? Det man gör kanske inte blir bra, inte blir som planerat, inte blir som man vill – men görandet i sig lättar åtminstone på trycket. Snack blir lätt till fritt svävande ”borden” och ”måsten” och olusten växer till en känsla av oduglighet. Hur kommer man över den där puckeln då? Hur lämna snacket och kliva in i verkstaden? Det finns säkert massa smarta psykologiska tankeknep som ska funka, sänka trösklarna och...

Läs mer

Jotack, det går bara bra…

“Hur har det gått med flytten?” Alla frågar. Jag svarar varje gång, men är osäker på om jag menar allvar när jag säger att det går bra. Hur vet man? Personliga ägodelar har förflyttats från en plats till en annan. Det är bra. Antalet fulla kartonger minskar. Det är också bra. Vi har ganska många möbler och har tittat på På spåret två gånger i vår nya soffa. Det får räknas som jättebra. Nästan som hemma. Nästan. Som. Hemma. Men inte helt. Mikron (det finns en mikro där jag bor!), spisen, tvättmaskinen och torktumlaren ger ifrån sig små irriterande pip så fort det är nåt – typ “jag är klar nu, kom och bry dig.” En lättkränkt samling tekniska prylar söker uppmärksamhet bara för att de gör det de är till för? Obegripligt. Jag har bett min sambo (det finns en sambo där jag bor!) att hitta, montera bort eller tejpa över samtliga högtalare. Han jobbar på det. Alla hoppas att han blir klar innan jag blivit sinnessjuk. Vi är på Ikea varje söndag och testar vår relation, det ingår tydligen i det stora sambo-testet. Varje gång har vi med oss en eller flera tonåringar som har varierad grad av engagemang. Vissa av dem dansar hellre än prova säng, andra tycker att det blir stressigt att välja matta medan ytterligare andra är oerhört beslutsamma och har koll på läget. Mitt läge...

Läs mer

Skrivövning: När tystnar tåget?

När jag var yngre kunde jag ibland gå så djupt ner i boken jag läste för tillfället, att jag hade svårt att släppa den – rent fysiskt. Jag kryssade vant mellan människorna på trottoarerna i stan, djupt försjunken i min text. Jag är inte lika bra på att navigera på det sättet, men ibland när jag läser försvinner fortfarande allting runtomkring. Människorna i rusningstrafiken bleknar, ljuden i rummet tystnar, rösterna rinner av mig. Men det händer bara när jag är riktigt engagerad i det jag läser. Det här fenomenet (som jag inte vet orsaken till) brukar jag utnyttja när...

Läs mer

Filosofi vid frukostbordet – vad är kunskapen värd?

Vi är inga preppers här hemma, men eftersom 50% av oss (läs: ej jag) jobbar med klimatfrågan dagligen, hamnar vi då och då i samtal om hur vi ska hantera den mörka framtiden. För det ser inte särskilt ljust ut. Jag hör till dem som tror att människan är orsaken, men oavsett vad som tagit oss hit: vi har alla anledning att vara lite smått panikslagna… Som sagt. Vi är inga preppers, men vi har en plan: vi ska fly till mitt lilla torp på landet. Vi läser på om det ena och det andra, oroar oss över den...

Läs mer

Artikel för Motivation.se: Kreativiteten är människans bästa vän

Jag hör inte till dem som säger ”Vi måste våga prata om psykisk ohälsa” – det känns som att det är det enda vi gör idag. Ändå eskalerar det, så vi måste prova något annat. Vi kanske måste ändra på hur vi pratar? Ändra vårt fokus i samtalet. Prata om var vi vill befinna oss istället för att sjunka för djupt i hopplösheten där vi står. Det är svårt att sätta fingret på det, men det börjar ibland som en diffus känsla av irritation, en sorts avsaknad. En vagt märkbar förnimmelse av att något skaver, något fattas. En rastlöshet....

Läs mer

Senaste kommentarer


Prenumerera på nyhetsbrevet: