Frida Spikdotter Nilsson

“Hur har det gått med flytten?” Alla frågar. Jag svarar varje gång, men är osäker på om jag menar allvar när jag säger att det går bra. Hur vet man? Personliga ägodelar har förflyttats från en plats till en annan. Det är bra. Antalet fulla kartonger minskar. Det är också bra. Vi har ganska många möbler och har tittat på På spåret två gånger i vår nya soffa. Det får räknas som jättebra. Nästan som hemma. Nästan. Som. Hemma. Men inte helt. Mikron (det finns en mikro där jag bor!), spisen, tvättmaskinen och torktumlaren ger ifrån sig små irriterande pip så fort det är nåt – typ “jag är klar nu, kom och bry dig.” En lättkränkt samling tekniska prylar söker uppmärksamhet bara för att de gör det de är till för? Obegripligt. Jag har bett min sambo (det finns en sambo där jag bor!) att hitta, montera bort eller tejpa över samtliga högtalare. Han jobbar på det. Alla hoppas att han blir klar innan jag blivit sinnessjuk. Vi är på Ikea varje söndag och testar vår relation, det ingår tydligen i det stora sambo-testet. Varje gång har vi med oss en eller flera tonåringar som har varierad grad av engagemang. Vissa av dem dansar hellre än prova säng, andra tycker att det blir stressigt att välja matta medan ytterligare andra är oerhört beslutsamma och har koll på läget. Mitt läge...