Frida Spikdotter Nilsson

Idag är det ett år sen jag blev sambo. Ett år sen jag tog mina två barn alla mina kartonger och mina ljusslingor, alla mina vaser, ljusstakar, böcker och de åtta osthyvlarna och öppnade dörren till en ny fas som jag valt att kalla “Det medvetna sambolivet”. Jag har alltid varit så skönt naiv, oförberedd och oförstörd, inte sett de mörka molnen vid horisonten för jag har haft fullt upp med att krama och gosa och älska sönder det jag har precis framför mig. Den här gången visste jag bättre och målande fan på väggen så tydligt jag förmådde. Ett riktigt mäktig Guernica. Gräl och duschköer, tjatet och klädhögarna, kaoset och de smällande dörrarna och håll käften och du är inte min morsa och jag hatar dig. Det fina med att måla Djäfulen på salongstapeten, är att han blir mycket närvarande och därför också väldigt lätt att förhålla sig till. Ljuset som blir så mycket ljusare när man konstant är medveten om mörkret. Och jag tar inget för givet. Livet har lärt mig att allt kan tas ifrån dig när som helst och på vilket sätt som helst. Att slappna av är idiotiskt. Så jag säger: just nu är det bra. Just nu gör vi det bra. Trots hemskolning, hormontäthet i alla ålderskategorier, trots social isolering, panikattacker, tvättberg och intorkade filtallrikar. Och jag och M… lägger oss i samma...

Jag drömmer. Jag står i ett kök tillsammans med en okänd kvinna. Köket har många fönster och därifrån kan man se en liten stad med många trähus och vindlande träspångar istället för gator. Jag har min yngste son med mig och förklarar att han många gånger känner sig utanför och att jag är orolig för honom. Kvinnan försäkrar mig om att jag inte behöver känna så, att han klarar sig bra, att jag kan vara lugn. Plötsligt ser jag mitt barn – tillsammans med många andra barn – klättra upp på ett hustak utanför fönstret. Han är nu en flicka och jag ser till min förtvivlan att hon går upp helt fel väg, hon tar en väg som ingen annan tar, den är farlig, det finns ingen stege och hon halkar på takpappen som är frostig. Jag skriker och vill springa ut, men kvinnan i köket tar tag i min arm. “Du behöver inte oroa dig. Hon klarar det där. Se!” Jag ser hur barnet nästan faller, hur hon hasar på skorna, men tappar inte balansen trots takets branta lutning. I nästa ögonblick är alla barn nere på marken igen. Alla håller i ett rep och går med färglada västar på rad, som en förskola på utflykt försvinner de tillsammans in i den lilla staden. Jag ser dem gå och jag vill springa efter för jag vet inte vart...