Frida Spikdotter Nilsson

När jag var nyskild i ett annat liv uppsökte jag en ganska dyr terapeut. Jag kunde nämligen inte äta, sova, andas eller tänka vilket gjorde livet lite väl meningslöst och jag tänkte att så här orkar jag inte ha det särskilt länge. Let’s start den här dryga sorgeprocessen per omgående så jag kan fortsätta leva. Så tänkte jag (fast något mindre klarsynt).Min terapeut var suverän. En äldre kvinna som var på mitt lag men som också hutade åt mig med jämna mellanrum. Under de första samtalen ville hon veta lite om hur det varit de sista åren i äktenskapet. Jag berättade bland annat att jag varit så oerhört trött. Trött som i sömnig, alltså. Man är ju det som småbarnsförälder, det går jag med på, men jag förklarade att jag några gånger reflekterat över att jag blev extra energilös varje gång vi skulle hitta på något roligt som familj. Gå på Skansen till exempel. Jag somnade på en bänk. Semestrarna. Jag ville bara sova. Förlamad. Som om det var något fel på fysiken?Då sa hon: det låter som att du haft en nedstämdshetsdepression under en längre tid. En… vaddå, sa du? Jag?! Ha ha! Nej, nej, nej, kvinna. Du missförstår – jag är den glada. Har jag glömt säga det? Då säger jag det nu: jag är den glada. Depression är inget jag jobbar med. Tvärtom! Jag är den...

Jag försöker samla mig, men det är inte så väldigt lätt alla gånger. Jag känner mig utspridd. Skallen är en ihopslängd pytt-i-panna, tillagad av det jag hade hemma. Lite rester från åren som gått, färska gröna blad från trädgården, tusentals timmar från en redan skriven bok, en annan som än så länge är spröd och skör – men som ändå tillför en del smakrik möjlighetskrydda. Lite sönderhackat självförtroende, stora bitar av hybris, en nypa oro och en matsked eufori. Till detta – en syrlig samtidssås av förväntan och gravallvar, en knastertorr kravfylld leveransmacka och en iskall bärs med spår av energi. Jag är ett ihopplock. Det är väl det vi alla är? Små bitar av många saker som vi försöker göra det bästa av – utan att ens veta vad det bästa skulle kunna tänkas vara? Finns inget recept, inga regler, ingen som vet något alls egentligen? Vi är lite på chans. Nu har jag slagit mig ner i trädgården och tänker att det ska råda harmoni och fokus, trots att jag vet att det inte är så det funkar, åtminstone inte för mig. Det tar dagar innan kroppen lugnat ner sig. Innan fingrarna slutar fippla, innan tankarna slutar fara som reptiler fram och tillbaka. Föreställer mig dem som de snabba ödlorna på stentrappan vid gröna dörren. Dyker upp och försvinner, omöjliga att fånga, omöjliga att göra något vettigt...