Jag har knappt skrivit en rad i någon form på en vecka nu. Kan jag fortfarande? Verkar så.

Kom nyss hem till fina Årsta. Packade upp som en galning och slängde ungarna i badkaret (den där hygienbiten blir lite eftersatt i skärgården eftersom de VÄGRAR bada bastu). Det är dubbelt att vara hemma. Jag blev lite rastlös mot slutet. Samtidigt är det vemodigt att det är ett helt år till nästa gång. Alltid när jag kommer hem från Fågelö sitter ljuden kvar i öronen, jag vet precis hur allting låter, vissa av ljuden har hängt med sen jag var liten. Snickarbons svarta dörr som ständigt öppnas och stängs. Dörren till altanen som gnisslar hest och som borde smörjas. Dasshaspen som sätts på och av, dassluckor som fälls upp och ner. Svalorna. Måsarna. Klucket vid bryggan. Ljudet av pappa som slår huvudet i den gamla stugans låga tak. I år kom nya ljud. Kusinen Inez “Schu”=Rufus och “Uja”=Julian, till exempel.

Nu slår de ihjäl varandra i badkaret medan jag sitter här och känner att de får lösa det där själva faktiskt. Vilket de nästan alltid gör, på ett eller annat sätt.

Sen ska vi gå och handla. De kräver köttbullar och stuvade makaroner till middag.

Herregud. Det där med att stuva var Davids puck. Jag suger på det. Inte en enda gång har jag lyckats. Jag får alltid kasta allting som smakar bränd mjölk.

Men nån gång ska väl bli den första. Jag menar, hur svårt kan det vara…?

—————————————————————————————————————-

Update:

Jag är grym på att stuva makaroner. Det var nog mest självförtroendet det var lite fel på tidigare.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: