Först var det en stor tanke, sen krympte den långsamt. Idén var så glasklar, jag visste precis, men hade inte förmågan eller kraften eller begåvningen eller whatever. Alla kan väl för fan inte gå runt och vara begåvade. Det blir för trångt.

Jag kunde helt enkelt inte skriva en bok, så var det med det. Ack, denna kamp mellan målet och resan och allt däremellan.

Så med tiden gick jag från den stora planen till den lilla. Jag tänkte: “Jag skriver inte en bok, jag förminskar hela skiten till en liten novell för då kanske det blir gjort? Jag måste ju få den här berättelsen ur systemet.”

Sen blev inte ens det gjort. Och månaderna gick. Så jag tänkte: Jag gör ingenting.

Men inte ens det klarade jag av särskilt bra. Konstant denna elakhet mot en själv – but why?

Efter några månader skällde jag ut mig själv en gång för alla, fattade ett beslut och började skriva som en jävla crazy person. Nej, det är ingen bok. Nej, det är ingen novell. Bara en massa text, I guess. Jag vet fan inte vad det är och det är inte så viktigt. Jag antar att det viktiga är att det kom när jag slutade försöka.

Så står jag nu här på kanten av att nästan ha allt klart. En liten del formgiven av M. En deadline. En plan för att trycka upp den själv.

Idag rasade allt och jag tog en promenad och bestämde mig för att radera ut alltihop. Så less på mina egna ord, på berättelsen som är meningslös, egoistisk och fullkomligt ointressant. Det är ett jävla tjat om ångest och styrka och hus och trädgård och skit. En navelskådande resa från nedbruten till uppbyggd, ett vältrande i sorg och insikter och från och till små patetiska poetiska utblickar och ett överdrivet djup.

Som om jag trodde att jag var nån.

Som om jag vore nåt jävla manligt geni.

Med den skillnaden att ett manligt geni aldrig hade raderat.

Så jag gjorde det aldrig.

För jag har också rätt att vara patetisk, right?

Det är ingen bok, det är ingen novell. Det är bara text.

Och den är än så länge oraderad.

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: