Det är först när jag skriver detta som det har hänt. Innan jag gör det är det fortfarande bara nåt som kanske hänt. Det är dessa ord som gör det begripligt för mig.
Så fungerar det faktiskt. Skrivandet är verkligare än verkligheten.
Eller… det lät överdrivet och alldeles för djupt för att komma från en sån som jag. Snarare: när jag lyfter upp en scen – verklig eller fiktiv. När jag tittar på händelsen igen genom mina egna ord, bryter ner den i detalj, återupplever de subtila känslomässiga skiftningarna, formulerar den, ser färgerna och känner dofterna på nytt, sätter text på den… Det är först då den stannar kvar.
Skrivandet är mitt minne.
Nu minns jag i fredags. I den stora mässhallen, lutande mot det lilla ståbordet, pratande intensivt in i den fluffiga P4-mikrofonen. Vad säger jag? Ingen aning. Något om boken, föräldraskap och Sörmland kanske? Min mamma sa att det var tydligt i alla fall, hon lyssnade hemifrån.
Nej. Jag vet inte vad jag sa, men jag vet hur jag kände mig: som en författare.
Lite senare samma eftermiddag. Ett annat ståbord i samma mässhall, en annan intervju. Kall mikrofon mot hakan, strålkastaren som värker och gör allt vitt. Som att jag var på väg mot slutet eller början av något. Suget i magen.
Första minuten hör jag mitt hjärta slå. Andra minuten upphör det och allt jag kan höra är min röst.
Tredje minuten lyfter jag från podiet och låter något annat ta över. Det är inte längre jag som svarar på frågor och berättar att jag fått ett stipendium. Att jag ska förvandla Efter Morris till filmmanus. Det är en röst som kommer från en helt annan plats, från framtiden, från en avlägsen galax.
Från en dröm.
Från en surrealistisk dröm.
Ansiktet är blossande rött när jag lämnar ifrån mig mikrofonen. Nästan ingen har lyssnat, men inuti skriker en glöd.
Nu är jag hemma igen, vid mitt köksbord. Framför datorn, med orden hängande på insidan av huvudet.
Jag plockar ner dem, ett och ett, placerar dem varsamt sida vid sida, försöker få dem att passa ihop. Flyttar om när de kommer för nära varandra, föser dem samman när de längtar efter närhet.
Minuterna går och orden blir bilder. De blir scener. Som söker sig till varandra och blir vilda tillsammans på skärmen.
Ur mina fingrar sipprar minnena fram – det som verkligen hänt blandas med det som inte ännu skett. Jag lägger min egen påhittade värld alldeles intill den som existerar. Snart vet jag inte var den ena börjar och den andra slutar.
I gränslandet förlorar jag mig. Mellan raderna förlorar jag mig.
Där kan allting hända.
Där händer jag.
Köp Efter Morris här:
Äntligen har jag börjat läsa/lyssna på “Efter Morris”. Älskar den! Älskar Alex! Äääälskar scenen på H&M, och håller med. I allt.
Jaja, tycker lite synd om Morris emellanåt men han verkar ta det med ro så jag litar på att allt blir bra. Tack!
Ha ha ha! Vad KUL! Blir jätteglad att du läser.
Vissa har upprörts enormt… just över stackars Morris. Men jag vill, med en dåres envishet, bestämt hävda att det är han som är den kloka. Den smarta. Den visa. Hon KAN ju inte sätta sig på honom, hur hon än försöker. Jag förstår och respekterar att alla gör sin tolkning, men att läsa in skörhet i barn tror jag säger mer om läsaren än om Morris själv… Vi är alla maskrosor. Det är samtiden som mejar ner oss. Det är samtiden som asfalterar.
Men. Detta är givetvis MIN åsikt. Men eftersom jag skrivit boken så utnyttjar rätten att få försvara mig ha ha ha!
Hoppas du ej är traumatiserad av läsningen!
Det är så många scener som är SUVERÄNA! Önskar jag kunde skriva som du. I stort sett varje mening är en upplevelse på sitt sätt. Nämnde H&M tidigare men pös-&-pys-skrattade över samtalet med rektorn. Och med socialförvaltningen. Älskade den finstämda stunden när Alex gör ett diskvatten utan att ha något att diska, Och så mänsklig som inte kan vara kvar båda sina veckor på landet. Lillpilten ÄR klok, annars skulle han inte stå emot alla vrede, de hårda orden och sin egen mammas svek. Alex står upp för dem båda hos Norrlands-pappan. Så rättvist. Läser man slutet och inte har fattat vilken vinst detta galna föräldraskap ger, vette fan. Jag mumsade i mig boken. Kommer använda den som kurslitteratur för mitt eget skrivande.
Blir så otroligt rörd när du beskriver scenerna så här! När man står upp till hakan i sin egen roman är det svårt att se vad man gjort, hur det blev. När man befunnit sig i varje minut och byggt upp och byggt upp – är det ibland svårt att få en riktigt klar blick när man lyfter huvudet och ska försöka se helheten. Det är ni som läser som hjälper mig med det. Ovärderligt!
Jag kan förstå att man kanske blir upprörd och/eller besviken om man inte tolkar det finstilta. Då blir Alex mest en förbannad människa. Men i mina ögon är hon så mycket mer än det. Och Morris är så mycket starkare än hon. Jag ser att hon hela tiden är i hans grepp. Han vinner moraliskt över henne konstant, i varje scen. Hon går ut och röker fast hon inte vill. Hon går på föräldramötet fast hon inte vill. Hon åker hem till honom fast hon inte tror att hon behöver. It goes on and on. Jag hör att du ser det! Och det är underbart att det går fram fast det är långt ifrån övertydligt. Alla ser inte det du ser dock. Halva den här boken ska nog läsas mellan raderna ha ha!
Tack för fina ord! Betyder mycket, mycket.