Intensivsatt vid datorn hela dagen. Helt speedad kastade jag mig iväg till fritis för att hämta Julian klockan 16.00 som önskat.

Önskan, som var väldigt verklig imorse, hade dock övergått i nåt helt annat. Han blev skitförbannad när jag kom helt enkelt. Han var mitt uppe i en lek. Men jag hade bilen utanför och den skulle till verkstan, jag kunde verkligen inte rucka på planerna om inte allt annat skulle falla.

Så vi bråkade. För första gången på länge. Båda surade hela vägen till verkstan.

– Jag förstår att du blir arg och att jag avbröt något viktigt, men jag kan inte lösa det här. Jag är tvungen att fixa det här nu. Det är inte hela världen. Ibland måste man göra saker man inte vill här i livet. Det suger, men det är så.

Tårar i baksätet.

Vi lämnade bilen och tog en promenad tillbaka till Årstaberg.

– Jag orkar inte, mamma. Jag orkar inte gå.

– Lilla vän. Jag vet. Bara en bit. Snart framme.

– Håll om mig.

Trötthetstårar. Korvkiosk. Nytt upplägg.

– Vill du ha en korv? Och en Pucko?

Sen sitter vi där en stund. Han med sin korv och sin mjökmustasch. Jag tittar på honom. Han skruvar sitt hår. Börjar prata igen, torkar sina tårar. Efter en stund skrattar han. Jag kan inte sluta titta på den där fantastiska klumpen med celler som en gång började växa inuti mig. Kan inte fatta att det är samma celler. En liten bit av mig.

– Jag älskar dig, Julian.

– Mamma. Du är världens bästa. Och Puckon var god.

Sen går vi till bussen.

Och några minuter till har passerat i det här livet som bara är så oerhört stort.

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: