Aspretentiös rubbe. Men jag ska förklara. I ett djupt inlägg. Here we go.

Vi körde ner. Straxt efter Stigtomta blev jag uppriktigt orolig för att vi alla skulle drabbas av tinnitus. Barnen växlade mellan att hata och älska varandra i baksätet och jag höjde P3 för att höra vad de snackade om. På radion alltså. De där bak hördes väldigt tydligt. Nåväl, jag var väl inte helt knäpptyst jag heller (“Men allvarligt!!!! SLUTA NU! JAG BLIR GALEN!).

När vi närmade oss Katne förändrades nåt. Inuti mig. Oljudet bestod. Men plötsligt dök ett minne upp när jag rörde blicken över det illgröna landskapet. En oändlig åker bredde ut sig och blev skarp som kristall och jag kände “Här har jag varit, mitt ute i den där åkern har jag varit en gång”. Ni vet. När en alldaglig händelse slår en med häpnad och allt känns som att det har en djupare mening.

Som ett hisnande fall var jag tillbaka någon annanstans. I ett inre rum som jag uppfann vid ett helt annat skede i livet när jag var tvungen att uppfinna ett sånt. Det var väl nåt jag läst i nån bok att man kunde göra om man behövde komma bort. En plats man kunde gå in i och få lugn när allt annat snurrade. Typ. Jag minns inte syftet idag men jag tror man skulle fylla platsen med saker man förknippade med frihet och lugn.

Mitt rum var en äng med vallmo. Högt gräs. En öppen eld (med mina pyromandrag innebar rummet också obegränsad tillgång till roliga saker att elda upp…). Och… en soffa. Jag har alltid gillat soffor som befinner sig på otippade ställen, utomhus. Jag har alltid tyckt om möbler som står på fel ställen. Kanske finns det ett visst släktskap i det. Jag känner mig ofta felplacerad. För vulgär. För okvinnlig. För mycket. Bedömd. Någon man visserligen skrattar MED så länge jag är i rummet, men ännu hellre skrattar ÅT när jag lämnat det. En komisk figur, ett staffage, en social utfyllnad.

Den här känslan har långsamt kommit att försvinna i takt med att jag skiter i vad folk tycker om min person. Men känslan har tagit många år av mitt liv. Och jag förlåter den aldrig.

Och är det NÅGOT jag vill ge de där två galningarna i baksätet på min bil, så är det frihet. Från all sån skit. All sån skit som kräver att du ska vara nån du inte orkar vara. Att de ska duga som de är, helt och hållet.

Jag vetefan hur man ska göra. Vet någon? Kanske går det inte. Kanske är det bara tiden och livserfarenheten som kan ge människan den friheten.

Så jag vet inte. Men jag vet att jag kommer göra mitt bästa. Och jag säger som Julian (eller egentligen är den en klok dagisfröken som sagt det till honom…); ingen kan allt, men alla kan nåt.

Är inte det väldigt väldigt klokt sagt?

Och felplacerade möbler är inte bara utsatta och komiska. Utan också ganska stolta där de står.

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: