Julian valde att vara hemma idag eftersom jag VAB:ar en sjuk lillebror.

Extra kramig. Extra pussig. Extra allt. Som en liten förlängning av mig, en liten utväxt. En gång växte han inuti. Nu är han utanför, men ibland känns det som att det finns en osynlig navelsträng mellan oss. En fin liten silvertråd, skör men stark ändå.

Det krävdes lite övertalning, men efter en stund imorse tackade han ändå ja till att hänga med M och hans barn till en parklek. Det finns en tid för gråt och det finns en tid för lek. Båda lika viktiga tider.

– Men vi ses väl sen mamma, på eftermiddagen?

Min älskade unge. Den dagen vi slutar ses hoppas jag innerligt aldrig ska inträffa. Aldrig någonsin.

Jag kommer alltid att se dig.

Alltid.

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: