Julian kallar sin bror “Din lilla Djävul”. Jag tittar, lite sådär ni vet… Menande. Fast samtidigt tycker jag att det är riktigt roligt. Och det ser han. Givetvis. Jag kämpar med mitt vuxenfejs.
– Men! Så brukar ju DU säga, mamma! Liksom Din lilla Djävul… Inte som svordom. Som gulligt! Det var så jag menade.
– Jahaja… okejdå… Men ni ska inte alltid lyssna på vad jag säger, är mitt förslag. Kan vi komma överrens om att ni bara lyssnar när jag säger bra saker, helt enkelt.
Paus.
– Som när du till exempel säger “Rösta rött!, mamma?”
Ja. Ungefär så.
Köp Efter Morris här:
Underbar kommentar! Puss!