Det här kan låta märkligt, men en av fördelarna med att vara ensam med barnen är att man är just ensam med barnen. Kräver en förklaring hör jag direkt.
Begreppen “Kan du ta honom?” existerar inte längre. På nätterna till exempel. Jag VET vem som ska gå upp när Rufus har växtvärk och måste få benmassage. Jag VET vem som hämtar ett glas vatten eller öppnar fönstret för att det är för varmt. Jag VET också vem som tvättar håret, vem som tröstar och vem som torkar upp hallonyoghurt från golvet när den spills ut vid frukosten. Jag VET vem som svarar på alla omöjliga frågor (tack Google!), vem som läser sagorna, borstar tänderna, tar konflikterna, packar väskorna (inte för den skull säkert att jag vet VAD som packats, but I’m getting there), pussar kinderna, letar legobitarna (“Mamma, har du sett den där lilla gråa biten med en plupp på? Du vet den jag fick med Star Wars-legot jag fick av Fabian när jag fyllde år. Den är mikroskopisk, vet du var den är?”), sätter på plåstrena och kramar kramarna.
Det är bra. Jag vet.
Jag vet också att det är jag som hänger tvätten jag glömde att jag satte på tidigare ikväll fast klockan är snart tolv.
Det är mindre bra. Men jag vet. Visshet är bra.
Ovisshet däremot, det är destruktivt.
Nu ska jag gå och hänga tvättjäveln.
Köp Efter Morris här:
Precis vad jag sagt de senaste 23 åren. Alltså långt innan jag blev ensamstående mamma och började njuta av att inte hoppas att han skulle fylla på där jag tog slut, att han också skulle ta ansvar och planera och ta initiativ. Jag märkte det långt innan jag blev enastående mamma, eftersom han jobbade borta i långa perioder – då fick jag tid och möjlighet att upptäcka att det är skönt att slippa hoppas på eller förvänta sig att man är två om föräldraskapet. Allt det där du skriver om, allt stort och smått. Han kände säkert något liknande.