Jag fick ett par kommentarer på mitt inlägg igår. Det ledde till tankeverksamhet. Tack Malin. Tack Sara.

För det första; jag insåg hur bloggen går ut, runt och kommer tillbaka. Jag kände, hybris or not, hur det jag skriver inte bara är från mig till er. Det är också från er till mig. Det är mellan oss. Det är allt som är allmänmänskligt. Och plötsligt fick den en djupare mening för mig än den hittills haft.

Sen började jag tänka på det här med lycklig barndom. Vad är det? Är det att ha mat för dagen? Är det att inte bli slagen varje dag? Är det att ha det senaste Nintendot? Är det att få resa? Ha närvarande föräldrar? Få språket och att kunna uttrycka vad man tycker och tänker? Är det kärlek och inget mer?

Jag vet inte. Jag utgår från min egen barndom. Jag utgår från det jag vet. Jag utgår från det som sitter i min kropp.

För min egen del kan jag koka ner alla “Vad-är-en-lycklig-barndom-egentligen?”-frågor till ett svar som (Nintendo eller inte) lyder; trygghet. Och i det ordet ligger för mig att som förälder kunna förmedla just det – en känsla av att inget hotar. Och jag är inte alltid kapabel till det när jag själv vacklar. Jag vacklar ekonomiskt, yrkesmässigt, personligt, självfötroendemässigt och i det jag utstrålar. Inte alltid. Men ibland. Och det är när jag vacklar som känslan av otillräcklighet kommer. Det handlar inte om materiella ting. Det handlar om framtid och det förflutna och hur det hade kunnat vara. Det handlar om den onda, ständigt återkommande dagdrömmen, där jag talar om för barnen att jag måste sälja torpet.

Då. När det händer, är jag ensammast i världen. Men sen kommer jag igen och vardagen vandrar på med makaroner, kompisar och små projekt. Tills nästa svacka och ett sportlov där vännerna på Facebook postar bilder från fjällenresorna som jag aldrig kommer kunna ge mina barn. Och då börjar jag, helt ofrivlligt, att gråta. Det är en hel värld där ute som jag aldrig kommer kunna ge dem för den världen är inte gjord för grupper med mindre antal än fyra. Jag är inte missunnsam. Aldrig. Aldrig. Det är bara så att jag inte kommer kunna ge dem det jag själv fick. Och det är så jävla bortskämt att gråta för nåt sånt, jag vet. Med allt jag har. Men jag kan inte låta bli. Det bara kommer.

Igår körde jag ner barnen till Trosa för att de ska få ett par dagar ledigt nu på lovet. Det blev sent. Jag låg mellan dem och läste för dem i sängen och jag låg kvar där istället för att gå ut till gästrummet på gården. I mitt gamla flickrum låg jag, med mina två söner tätt intill. Stirrade ut i mörkret och hörde hur mamma och pappa stängde av teven i sitt sovrum bredvid. De pratade lite. Sen började de skratta. Gapskratta. Fast lite sådär tyst, för att inte väcka oss.

Och den känslan som infinner sig i mig då. Tryggheten. Den totala. Tryggheten i att lyssna på två föräldrar som skrattar ihop. Värmen för att de gör sådana saker efter 40 år tillsammans. Och kylan för att när mina barn ligger och ska somna här om kvällarna, bara kan lyssna på tystnaden.

För det är bara jag här.

Det får mig att gråta.

Inte alltid. Men ibland.

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: