Angenäm och bilköfri uppfärd från Trosa. Parkering (visserligen inte helt laglig) direkt utanför porten. Störtsköna lunchrester i kylen.

Bäst som vi sitter vid vårt runda köksbord och pratar kommer en liten ekorre farande på fönsterbrädan. Vi kollar på när hon (jag kände ett visst systerskap här) jagar runt på balkongen, tittar på oss, hoppar tillbaka till fönsterbrädan och sitter där en stund innan hon hoppar vidare. Rufus är jättefascinerad och lite småkär.

Jag tar en dusch och när jag bytt om hör jag en alldeles jätteupphetsad son från balkongen.

– Mamma, mamma! Kom fort! Kom! Kom!, lite väsande stämma.

Jag rusar dit och hinner tänka två tankar på vägen fram till balkongen; “han ser ekorren igen” och “han har vält ner en av blomkrukorna i huvudet på grannen nedanför som nu ligger blodig i buskarna och Rufus tror att han sover och vill inte väcka honom”. Typ. Han häver sig upp över kanten och viskar och pekar.

– Där mamma… ser du…. vilken söt…

En fet jävla råtta rasslar runt i buskarna. Allvarligt. Här känner jag absolut noll systerskap, kan jag säga.

Rufus blir dock lite småkär även i den här.

– Mamma… har sådana där vingar. Kanske den kan flyga hit upp?

Det hoppas jag verkligen inte.

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: