Här ligger jag på soffan och läser gamla klassiska litterära verk, lyssnar på Mozart och tänker stora tankar.

Nej. Naturligtvis inte. Jag förstår inte varför jag får lust att trycka in mig i den där bilden av mig själv ibland. Var kommer den ifrån? Jag vill inte ens vara sån. Vid snart fyrtio (*harkel, 39 om jag får be*) kanske det börjar bli läge att lägga ner den där tron på att man helt plötsligt ska bli nån annan och uppskatta hela andra saker. I själva verket ligger jag och småjobbar, slösurfar och slözappar. Inte direkt en intellektuell utmaning.

Så om det inte händer ett skit. Och jag inte har ett dugg av värde att säga. Varför skriver jag här?

Jo. För att jag har kommit till ett vägskäl. Jag har stått här förut. Döda eller låta leva? Bloggen.

Jag har fastnat i nåt här. Texterna har tappat sin kraft. Ett dystert intetsägande egotrampande som snart på sin höjd genererar en gäspning. Så här skulle det ju inte bli.

Vad är felet? Har jag slutat tänka? Har jag stagnerat? Var är det skarpa?

Jag vet inte.

Men jag vet att det måste hända nåt nu, för det här jävla ältandet ställer jag inte upp på.

Så nu blir det fokusbyte. Jag börjar springa åt ett annat håll nu. Eller tillbaka. Kanske tillbaka faktiskt.

Där jag kom ifrån.

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: