När jag började skriva den här bloggen hade jag precis fött min andra unge. I en annan tid, i ett annat liv. Det är inte många saker som är sig likt nuförtiden. Inte mentalt och framförallt inte fysiskt…
Jag skulle kunna snacka återkommande ryggproblem, ischias, magåkommor, muskelkramper, inkontinens (och andra förlossningssviter), ärrade händer, skrattrynkor (de har jag jobbat bra på genom åren!) och diverse andra fascinerande hudutvecklingar som upptäcks varje vecka numera. Försöker febrilt bli bästa vännina med mitt eget förfall. En mix av dra-åt-helvete-med-allt och sorg över en process som bara kan gå åt ett enda håll för att så småningom sluta i döden.
Det senaste tillskottet är intressanta inslag som påminner mig om att jag står vid randen av övergångsålder. Än så länge är de relativt få och bara gudinnorna vet vad som komma skall. Kanske blir det lindrigt, kanske blir det fosterställning? Just nu är det än så länge inget som påverkar min vardag, men idag kändes det lite som att hela kroppen varit inslagen i två lager tätt försluten gladpack. En kompakt hetta som bolmar ur varje por och som får febersvettningar att kännas angenäma.
Så jag drog ut och sprang eftersom hård träning just nu det enda som hjälper. Min skalle funkar alltid bäst när kroppen är i rörelse så hjärnan fick frispel och blev genialisk. Jag kutade och antecknade idéer samtidigt. Så väldigt sportigt var det nog inte.
När jag fick mens för första gången var jag 12 år. Och jag skämdes. Stora delar av mitt liv gick ut på att dölja att jag blödde. Det blev ju i längden rätt krävande eftersom det återkom varje månad och medförde vissa komplikationer. Den största skammen var att råka tappa en tampong på stengolvet i vårt uppehållsrum i högstadiet. Det kunde leda till dagar av trakasserier och skam och uthängning. En underbar känsla.
Åren gick och jag – och säkert många andra tjejer med mig – smög, dolde, smusslade, kämpade med smärtor i tysthet, PMS-grät i kudden, hittade på strategier för att inte avslöja vad som pågick.
Aldrig någonsin såg jag mensen som en kraft. Alltid en belastning och ett hinder. Någon som stoppade mig från att leva. Något som begränsade mig från att vara den människa jag ville vara.
Sen fick jag två ungar. Och insåg att min kropp var ett mirakel. Och att jag missat tåget. Att jag missat alla tillfällen där jag kunde givit fingret till alla psykande snubbar i klassen och sagt till exempel saker som att de själva inte ens hade funnits om det inte vore för mensen.
Jag började älska min PMS som en kreativ kraft. Jag såg kopplingen mellan livet och det livgivande. En fucking kompetens. En tillgång. Fortfarande blir jag galen av tanken på att alla förtryckande män inte verkar förstå att de inte hade existerat utan en jävligt kaxig, smärttålig, underbar och makalös kvinnokropp som burit, fött och vårdat dem in i världen.
Men det tåget har gått. Jag har redan skämts bort stora delar av mitt liv, min ungdom från flicka till kvinna. It’s gone. Too late.
Och vad gör man av sina misstag? Man lär sig.
Jag står på randen till övergångsålder och jag står fanimig stolt här. Den här kroppen har servat mig exemplariskt genom både det ena och det andra. Jag älskar den. Varenda bristning, varenda cellulit, varenda värkande muskel, varenda hängande hudbit. Den hänger med bra, om jag bara är hygglig och bryr mig om den. Den kommer greja nästa fas också. Det enda som krävs är lite samarbete mellan hjärna och resten.
Det finns lika mycket kraft i det här tillståndet som det en gång fanns i min 12-åriga flickkropp. Men jag är klokare nu. Det här tåget missar jag inte. Jag ska sitta i loket, längst fram, med full utsikt och makt över varenda komplicerad spak. X 2000 i kreativitet, styrka, galenskap, njutning, kvinnlighet. Allt är mitt.
Den här gången ska kroppen och psyket bli min hävstång – aldrig någonsin igen en skam. Det är min förbannade skyldighet.
Och alla hajar så klart att det här inlägget delvis handlar om att övertyga mig själv. Men så kan det vara ibland. Lite hjälp på traven är livsnödvändigt. Jag önskar att jag hade kunnat ge mig själv det i tältet den där sommaren på Gotland när blodet kom och det kändes som att livet tog slut.
Livet är så jävla långt ifrån slut.
Det känns som att det precis har börjat.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer