Jag har en rastlöshet i kroppen och den går inte att bli av med. Jag har provat allt, till och med gymmet, men den vill inte lämna mig. Försöker skriva bort den, men det går inte heller. Allt blir dåligt fast idéerna är så bra.

Jag är som en liten kvantfysisk partikel – jag är överallt, samtidigt. Det är slitsamt, ska jag säga er.

De första läsarreaktionerna på Efter Morris har kommit in… Varje gång det plingar till i nåt socialt forum så knyter sig magen hårt. Efter några andetag vågar jag läsa. “Jag visste att den skulle vara bra, men det är så skönt när man får en överleverans.” “Ett läsäventyr!” “Behöver sitta med penna, stryker under alla meningar jag vill komma ihåg.”

Menar de det de skriver? Det verkar nästan så…

Och samtidigt som detta pågår, håller jag på att skapa Sally och Bojan och Melker i ett annat universum. De växer fram, rad för rad, i min nästa bok. Det gula huset, ån som flyter sakta, trädgårdens täta kronor som välver sig över dem som ett vänligt tak. De pratar med varandra i olika tidsepoker och jag skriver och skriver saker som inte hänger ihop men jag vet – jag vet! – att jag kommer att få det att hänga ihop. Jag har gjort det förr, jag gör det igen – och den här gången blir det ännu bättre. Historien målar upp sig och glider som trådarna i en fläta genom mina fingrar. Berättelsen är betydelsefull och vacker och, ursäkta att jag säger det men: smart…

En bok framför mig, en bakom mig. Jag i mitten. Som ett mentalt vrak med storhetsvansinne. Jag tror tydligen att jag är nåt? Skulle kunna vara ett geni, skulle kunna vara en dåre. Båda känns precis lika rimliga. Krocken mellan de olika världarna ljuder i öronen och jag vet inte vilket som smäller högst: att jag lämnar Alex och Morris bakom mig – eller att jag fortsätter leka gudinna i ytterligare en bok?

I min vibrerande kvantfysiska kropp händer allt på samma gång – samtidigt. Livet verkar inte kunna bestämma sig för om det ska implodera eller explodera.

På förmiddagarna skriver jag, på eftermiddagarna signerar jag böcker och går till posten där de numera säger “Jaha. Här kommer dagens skörd, ser jag…” (Oklart om det är en bra eller dålig sak ur deras position bakom postdisken?)

På kvällarna sitter jag i soffan och stirrar tomt framför mig och försöker förstå att det här händer.

Sen blir det morgon.

Och plötsligt kan allt hända.

Igen…

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: