Vi skulle handla lite, M och jag. Nåt till lunch och frukost. Stod vid brödet på ICA Årsta och… ja… stod och valde bröd antar jag.

– Hej…

Den lilla rösten. Den fina rösten. Den lilla människan. Och sen kommer en till, lite mindre.

– Hej… mamma…

Kramar och pussar och längtanskänslor som tryckts undan sen förra lördagen.

Och så står vi där. Barnen. Jag. M. Och David. Det har hänt en gång tidigare, i somras. Då var det svårt. Den här gången… kanske inte lätt… men klart hanterbart. I alla fall för oss vuxna. Jag kände inget alls. Vi småpratade en stund om veckan som gått, om en film de hyrt, vad de skulle göra idag och efter några minuter kändes allting tämligen neutralt. 

– Jag vill vara med dig, mamma…

– Ja. På måndag. Då får vi vara tillsammans, svarar mamman hurtigt samtidigt som hon brottas med den inre viljan att dra på sig en rånarluva och kidnappa dem. Dra ut dem baklänges från ICA samtidigt som hon riktar en machine gun mot alla kunderna och skriker nåt jävligt macho som “Om alla bara står stilla så kommer ingenting hända. I don’t want to hurt anybody. I just want my kids back!”.

Men just det. Det var ju ingen film. Det här var ju verkligheten. Det här var ju som det verkligen är. This is how it is now. Man stöter på varandra, i nya konstellationer, på nya sätt och med nya känslor.

Rufus hängde med mig in och tog en mjölk. Han höll min hand. Sen skulle de köpa lördagsgodis och vi skulle betala vår mat. Vi sa hej då och när jag gick mot kassan hörde jag från andra sidan hyllan med hundmat:

– Hej då mamma!

Hej då. Mina fina barn.

Vi ses på måndag. Det gör vi.

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: