Av olika anledningar har jag haft en bloggkris. För några dagar sen lekte jag med tanken att radera ut, lägga ner, sluta skriva helt och hållet. (Understryker här att jag INTE går med nån slags håv, utan jag ville helt enkelt lägga av). Hade tappat sugen för allt och hade ont i magen. Bakbunden och minst på jordklotet under en gigantisk gul supermåne.

Förundrad. Förbannad. Förnärmad. Förtvivlad.

Förjävligt.

Sen reste jag bort. Hade det fantastiskt med barnen och fina vänner. Och kom tillbaka. Lämnade barnen, blev helt tom i en tom lägenhet. Gick Årstaviken runt. Ville skrika och slåss och gråta, men gjorde inget av det.

Istället somnade jag. Och drömde. Jag drömde att jag, iklädd en svart skitsnygg baddräkt med dragkedja fram, simmade i Trosaån. Motströms. Det var tungt, tungt, tungt och det stod folk på kajen och skrek åt mig. I höjd med mammas och pappas hus tog jag mig upp och började springa. Det var folk överallt och de fortsatte skrika. Jag sprang och sprang.

Det var först här nånstans som jag insåg att jag var mitt i ett triathlonlopp. Då ville jag bara sluta och skrika åt alla att hålla käften, men jag kunde inte. Jag kunde inte visa mig svag.

Jag fortsatte och letade efter min cykel som skulle stå längs vägen nånstans. “Jag orkar inte mer, den måste vara här nånstans, annars klarar jag inte det här”.

Då sticker ett huvud ut ur publiken. “Cykeln står i Kiruna! Ha ha ha! Så du kan ju springa ett tag till…”.

När jag vaknade så var jag förvirrad som fan, helt slut i kroppen, som om jag verkligen sprungit – men säker på en enda sak.

Den här bloggen kommer inte att dö. Mitt skrivande ska ingen ta ifrån mig, även om vissa tycker att det är patetiskt och meningslöst.

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: