Filosofi vid frukostbordet – vad är kunskapen värd?

Vi är inga preppers här hemma, men eftersom 50% av oss (läs: ej jag) jobbar med klimatfrågan dagligen, hamnar vi då och då i samtal om hur vi ska hantera den mörka framtiden. För det ser inte särskilt ljust ut. Jag hör till dem som tror att människan är orsaken, men oavsett vad som tagit oss hit: vi har alla anledning att vara lite smått panikslagna…

Som sagt. Vi är inga preppers, men vi har en plan: vi ska fly till mitt lilla torp på landet. Vi läser på om det ena och det andra, oroar oss över den kommande vattenbristen, diskuterar hur vi ska göra trädgården ätbar och var vi ska placera våra solceller och avhandlar vem av oss som är bäst på att skjuta pil på rörliga objekt.

Vi är alltså lite som ett skämt. Jag har haft det här torpet den 2007 och bara lyckats få fram två gulliga lådor med ätbar potatis under alla dessa år. Får ont i hela kontorskroppen så fort jag behöver gräva längre stunder än 20 minuter, har dödat alla hallonbuskar, planterar helst vackra exotiska blommor (som inte överlever…) och vill helst sitta med en drink i skuggan och skriva livsfilosofi.

Det kommer givetvis gå ganska snabbt utför för vår del när krisen kommer.

Vi började leka med tanken att nördig detaljkunskap plötsligt kommer att stå skyhögt i kurs.

Sånt här pratar vi om då och då. Men imorse fick diskussionen en ny twist. Vi har sen länge förstått och accepterat att vi inte kommer ha några telefoner. Den lilla el vi eventuellt kommer att kunna uppamma kommer behövas till annat än att ladda upp bilder på Instagram. Vi spår att hela det digitala livet får ett abrupt slut (det är också därför jag vägrar slänga min gamla analoga radio som jag ärvde av farmor). Google-mattan kommer att ryckas bort under våra samtidsfötter på ett smärtsamt och brutalt sätt.

Vi kommer att befinna oss i fritt fall.

”Hur ska vi göra med alla diskussioner om årtal och sånt? När ägde Trettioåriga kriget rum, till exempel? Ingen kommer veta sånt.”

Med fasa tittar vi på varandra. “Vi kommer ju hamna på noll. Allt blir som ett håligt tygstycke.”

Vi började leka med tanken att nördig detaljkunskap plötsligt kommer att stå skyhögt i kurs. Inte för att vi dör om vi inte vet när Trettioåriga kriget ägde rum, utan för att det blir osedvanligt frustrerande att ha kunskapshål överallt i tillvaron. Våra samtal och relationer sätts i gungning.

Hur många bultar finns det i Ölandsbron, who killed Laura Palmer och hur började Romarrikets förfall…?

Så många diskussioners bas är bara en Googling bort – hur var det med det där egentligen? När levde Picasso? Den svenska kungaföljden? Vilket år dog Astrid Lindgren – helt säker på att det var 2008. Eller…? Vem skrev Unga kvinnor? Vad heter han som regisserade Citizen Kane och när kom den? När kom ljudfilmen egentligen och när togs första fotot? Fick Joyce Carol Oates någonsin Nobelpriset? Vem sköt Kennedy och vilket år, 63 eller 64? Vilken bok hade Lennons mördare i handen? Den kemiska beteckningen för Platina? Är det ens ett grundämne, förresten?

Hur många bultar finns det i Ölandsbron, who killed Laura Palmer och hur började Romarrikets förfall…?

Allt det där som är kunskapskittet i våra samtal, alla små delar av kedjan som bygger vetskapen om världen, stommen i vår medvetenhet kring världen som vi känner den. Det som ser obetydligt och lite meningslöst ut på nära håll, men som på distans bildar det där nätet av kunskap som gör att vi hör ihop i samma berättelse.

Vad är vår gemensamma berättelse värd? Och vad händer om den krackelerar?

Vad är vår kunskap värd? Eller snarare: hur stor betydelse har effekten av den? Våra samtal och förmågor att lägga ihop ett och ett för att skapa en gemensam bild? Det där som vi kan lära av varandra för att bli smarta ihop?

Vad är vår gemensamma berättelse värd? Och vad händer om den krackelerar?

Eftersom vi fortfarande har kaffe (enjoy, för det kommer inte alltid vara så), sippade vi eftertänksamt från våra muggar. Solen slog mot fasaden på huset tvärs över gatan. Solen, som jorden kretsar runt i ett system av andra planeter – en del levande, andra redan döda. Det vet vi idag. Och ganska många är eniga om att jorden inte är platt.

”Det är bra att vi inte kastade den där Focus-upplagan från 70-talet. Jag sparade den i ett skåp i vardagsrummet på landet.”

”Bra. Vi kommer kunna byta detaljkunskap mot mat.”

”Ja. Men bara om det gäller saker som hände före 1976 då…”

”Det är okej. Det kanske ändå var bättre förr?”

Nej. Det var det inte bättre förr.

Men vi måste ta väl hand om det som faktiskt var bra.

Texten postades första gången på LinkedIn.

Köp Efter Morris här: