Hej medmänniska!

Sitter här och väger orden och det enda som kommer upp som inledning på det här nyhetsbrevet är: ”Jag är 47 år och jag längtar efter min mamma.” Är det inte så vi alla känner just nu, oavsett ålder? Har aldrig känt mig så liten på jorden som nu.

Det är svårt att skriva i stormens öga utan att smeta respektlöst med texten. Tillvaron vibrerar av så mycket galenskap och oro – min egen och andras. Den skymmer sikten. Vi växlar fokus mellan den verklighet som är nu – och den som var förut, när allt var så väldigt självklart. Stannar aldrig särskilt länge på samma plats. Som att det lindrar lite att vara i ständig rörelse när tillvaron blivit en sorts bur.

Vi blir som djuren i fångenskap, vandrar rastlöst fram och tillbaka och saknar vår frihet.

Och när allt faller omkring oss så undrar vi: vad är meningen? Jag är en optimistisk själ. Jag tror att det kommer gott ur detta, men innan dess… ett stålbad för oss allihopa. Jag skulle hellre vara utan, men nu är det som det är.

Breaking news! (Eller nåt…)

I ovissheten träder annat fram. Eftersom mycket av det vi normalt sett sysslar med har stannat upp, har jag istället ägnat dagarna åt att färdigställa en ny digital rolighet för Skrivplaneten. Jag har byggt ett enkelt flöde som hjälper egenföretagare att skapa en konkret kommunikationsplan… Tror det blir en mycket kraftfullt verktyg för er som kör eget och vill kommunicera både kreativt och strukturerat.

Mer info om detta kommer, den kommer släppas i början av april är tanken. Nästa nyhetsbrev kanske därmed lever upp till sitt namn och faktiskt presenterar en och annan nyhet på sajten ha ha!

Det är tid att vara kreativ

Generellt så ser jag mig omkring och upptäcker så extremt mycket kreativitet i omlopp nu. Det är nästan som ett rus, som att begränsningen vi upplever liksom måste få utlopp nånstans – annars imploderar vi. Fantastiska filmklipp, memes, roliga texter, vackra texter, poetiska texter. Lösningar på hur vi kan hjälpa varandra i svåra tider. Samarbeten, hashtags, nya smarta vägar till försörjning.

Det är något väldigt medmänskligt i alltihopa, hur en kris visar oss mänskligheten i koncentrat. Både det fina och det fula. Och det är som att ju starkare oron växer sig, desto större plats tar kreativiteten. Som att den vill visa vägen bort från tankeloopar som får oss att må ännu sämre.

Vissa kallar det flykt – jag vill snarare säga räddning.

Och jag är inte förvånad. Kreativiteten är vår livsluft, det märks så tydligt nu. Vi kan inte sluta uttrycka oss! Tillsammans med mat, kärlek och social kontakt med nära och kära är kreativiteten en del av det som vi livnär oss på. Den finns redan i oss, så nära att den går att ta fram även i karantänisolering. Älskar’t! Att vi hittar nya dimensioner i oss själva mitt i allt elände…

Skriv dig igenom

Passa på att skriv en rad om hur du känner och tänker. En isoleringsdagbok? Bearbeta och skriv för minnet. Du (och dina nuvarande eller framtida kids?) kommer att tacka dig själv för att du dokumenterade din plats i den här historiska händelsen. Till mitt kommande 12-stegsprogram (en annan digital produkt- det är ju SÅ inne nu! – som kommer släppas på Skrivplaneten framöver ”tack vare” läget…) skrev jag igår ihop den här artikeln om att sätta igång skrivandet ur lite olika vinklar.

Skrev den inte med tanke på rådande läge, men inser nu att den kommer väl till pass. Experimentera med genres och vinklar kanske får dig att glömma det värsta för en stund? Och det tror jag vi behöver få göra…

Kreativa workshops för ditt företag – teambuilding av det annorlunda slaget

Ah, well. Goda gudinna, vi kan ju inte deppa ihop fullständigt? Även om allt ställs in nu, kommer det en annan tid någon gång. Jag kommer inte ligga på latsidan här i karantänen. Till hösten satsar jag tvärtom ännu hårdare på att komma ut på företag och köra workshops som är anpassade just för teamets behov. Allt från att väcka kreativ lust eller ge en kollektiv energikick – till att vässa storytellingen i extern eller intern kommunikation.

Inte läge nu – men hojta om du är nyfiken så tar vi en digital fika över nåt av alla science fiction-verktyg som finns att tillgå. (Du hittar mig här på LinkedIn.) Det blir, på nåt roligt sätt, lite trevande och medmänsklig i allt det digitala, har jag märkt. Det blir ett väldigt speciellt sätt att mötas på för första gången. “Hörs jag nu? Ser du mig? Jag ser dig… DÄR är du! Hej!”.

Hur ofta början man ett möte med att konstatera att vi SER och HÖR varandra? Sånt måste man ju ändå gilla stenhårt.

Avslutningsvis: det kommer inte alltid vara så här. Men det är så här just nu. Jag tänker inte vara klämkäck och säga att det löser sig, men jag tänker säga att vi kommer att lära oss något av det här.

Och om den lärdomen innebär att vi bättre kommer att uppskatta det vi har… så må den vara dyrköpt, men väldigt, väldigt viktig att ta tillvara.

Jag tar mod till mig och skickar er en kram – helt virusfri, på lagom avstånd.

Hej så länge!

/ Frida Spikdotter Nilsson, Skrivplaneten.se

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: