Nerverna, vad ska man ha dem till?

Ni som följer mig vet kanske att jag tillhör ett skrivkollektiv som heter Skrivorangeriet? Om inte så vet ni det nu. Vi är ett gäng som träffas regelbundet och skriver tillsammans under varsam ledning av Clara Diesen.

Detta har kommit att bli en oerhört viktig plats för mig. Här gör jag saker jag inte hade kommit på att göra annars. Upptäcker och testar gränser jag inte visste att jag hade. Kastar mig in i lärorika övningar som vidgar mitt författarskap varje gång.

Orangeri. Där omgivningen är varm, omhändertagande och gynnsam. Där saker växer. Där mitt författarskap gror och frodas.

Vi är på sätt och vis en brokig skara. Tror vi skiljer oss på nästan alla punkter utom en väsentlig: vi använder samma alfabet. Och vi skriver. Vi är poeter, författare och utforskande. Sammanhanget är tillåtande och lyhört. Vi lägger våra ord och meningar i varandras händer, placerar dem i varandras öron, kastar upp dem i luften. Alltid är det någon som fångar dem när de faller ner igen.

Vi är modiga, vill jag påstå. Det är skört.

Vi uppstår när vi träffas och löses upp när vi skiljs åt, men kvar finns alltid en känsla av rå existens. Att ha rört vid något centralt. Ofta ser jag världen lite annorlunda en stund efteråt. Den stunden räcker för att något nytt ska tränga sig in och kanske bli kvar permanent.

På onsdag har Skrivorangeriet en reading på Rönnells Antikvariat. Det känns finkulturellt och lite högtidligt på nåt vis? Jag ska försöka att inte ryckas med alltför mycket i den vibben, jag är varken eller. Men nervös blir jag likförbannat...

Rädd är jag inte. Men nervös.

Nervös är en helt värdelös känsla. Dels för att den inte leder till något annat än sömnbrist och hjärtklappning, men också för att den så sällan är befogad. Vet inte hur många timmar jag oroat mig för saker som aldrig inträffar. Det måste vara tusentusentusentals (blev det där tretusen? I så fall är det många fler).

Ändå vet jag ju: det blir aldrig som man tänkt sig, men det blir skitbra ändå...

Hur som helst. Hur bearbetar man en kollektiv nervositet inför en reading när man är ett skrivkollektiv? Man skriver om det.

Detta är resultatet från en av uppgifterna igår: utforska gränsen mellan nervositet och förväntan.

Någon som känner igen sig?:

Nervositeten är något som vibrerar. Sätter organen i rörelse mot varandra. En svårfångad, för att inte säga omöjlig, brist på kontroll av något som ännu inte har inträffat.

Nervositeten har tillgång till alla konstnärliga uttryck. Alla penslarna, alla filmkamerorna, alla dialogerna och alla scenerna. Den äger framtiden och tränger sig förbi logiken. Trampar på den och kanske skrattar under tiden. Ett hest skratt. En gycklare som inte sysslar med underhållning. Så många ansikten. En flerhövdad figur med hela registret i sin repertoar. Kan säga allt, kan visa allt, kan måla fan på rummets alla väggar och sen fortsätta med det även ute på fasaderna, på gatorna, på träden. Ristar småjävlar på själva ögonlockens insidor.

Sen kommer glimtarna av det andra, av förväntan. Myntets urflippade andra sida. Förväntan är som ett väldigt hygiensikt får. Fluffigt, mjukt, vänligt. Stora snälla ögon. Promenerar långsamt. Bräker lågmält på ett språk jag inte förstår men som jag ändå kan tolka: det vill mig väl.

Jag lägger handen på det. På fåret alltså. Som ett mindre moln som fallit ner från himlen dit jag blickar en försommardag. Ligger i gräset med fåret som sällskap och vet att allt kommer bli bra.

Tills gycklaren slår sig ner intill och sätter organen i gungning igen. Som den där orgeln nånstans i Tyskland. Den som har toner som gör att man så småningom dör av frekvensen.

Och sådär håller det på.

Makten och härligheten.

I evighet.

Amen.