Resten av våra liv äger rum nån annanstans

Jag åkte bort och hem förra helgen. Gick omkring på gatorna i uppväxtstaden, bodde i huset där min nästa bok utspelar sig, spenderade tid med föräldrarna som skapade mig en gång i tiden.

Lugna dagar. Huvudet i molnen. Ögonen på blåsipporna. Skrattet i vinden. Popcorn i soffan.

Kanske en liten semester när man skrivit klart en hel bok och behöver vila sinnet. Kanske samma känsla som när man lägger besticken åt sidan på tallriken efter en god måltid. Eller stänger av bilmotorn och hör fåglarna när man kommit fram dit man var på väg.

Det är en sällsynt känsla att ha slutfört något stort. Jag har levt med boken i snart två år, trott att den varit klar åtminstone ett par gånger, slitit mitt hår, skrivit, skrivit om och strukit hälften. Gått vilse och hittat tillbaka till min röst.

Idén till romanen fick jag i Trosa när jag gick längs ån en försommardag 2023. Den kom som en blixt. Jag visste hela storyn och jag visste att det var mitt nästa projekt, men inte hur det skulle gå till. Det var för avancerat för mig.

Men viljan spöade omöjligheten.

Nu har idén blivit både en novellsamling och en roman. De hänger ihop på ett intrikat sätt (lyllo er som snott åt er ett ex av Tredje lådan förresten... för novellerna kommer icke finnas med i romanen... som ursprungstanken var).

Att arbeta hårt är lite som att hålla andan. Fokus. Kroppen i spänn. Blicken laserskarp på det problem som behöver lösas. Sen kommer nästa och nästa och nästa problem. De växer som svampar. Rad efter rad. Allt måste hänga ihop. Allt måste vara snyggt. Allt måste spegla min tanke.

Det känns i kroppen när det blir fel. Det känns i kroppen när det blir rätt. Det känns i kroppen när det duger för lite. Det känns i kroppen när det är för slipat.

Och där under arbetar något annat som jag inte kan kontrollera. Det jobbar åt mig på natten, på bilfärderna, under slökollandet på serier och filmer, mitt i trädgårdsarbetet, under bokläsning och sena vinkvällar framför brasan.

Det sipprar upp mellan bokstäverna och raderna. Det skriver sig själv. Det vill höras fast jag inte givit min tillåtelse.

Det oändligt undermedvetna. Om jag fick ett fint pris skulle jag i första hand tacka det. Det är min allra bästa och mest lojala kompanjon. Det undermedvetna vet mer än jag, är klokare än jag och har alltid bättre koll än jag.

Det överraskar och förvånad och gör livet - och skrivlivet! - mycket större, mer spännande, mer innehållsrikt.

Som när mamma berättar att grannen jag minns från min barndom, den gamle sorgesamma mannen som gick så långsamt och vänligt på andra sidan häcken, tydligen var antikhandlare. Precis som Melker i min bok... Och att hans antikaffär låg i precis den butikslokal som jag haft för ögonen när jag skrivit.

Visste jag om det här? Nej. Inte medvetet.

Eller som att den gamla damen som mamma och pappa köpte huset av, tidigt sjutiotal, flyttade till en lägenhet ovanför kyrkan när hon sålde. Precis där jag, i huvudet, placerat den åldrande Melker när han lämnar huset i boken.

Visste jag om det här? Nej. Inte medvetet.

Eller som när den gamla damens vuxna dotter stannar till i gränden på 80-talet och ber att få komma in och titta i sitt barndomshus. Hon hette Barbro - precis som Bojan gör i min bok. Och vars namn förmodligen blir bokens titel och har en bärande symbolik för hela berättelsens undertext.

Visste jag om det här? Nej. Inte medvetet.

Verkligheten är den grund vi står på. Det är marken under våra fötter. Den är mätbar i meter och minuter. Resten av våra liv äger rum nån annanstans.

I verkligheten har jag skrivit klart en bok. Den har ett antal sidor.

Men det som utspelar sig på dem är oändligt.