Alla mina funny bones?

Jag har drabbats av hosta. Det är förfärligt. Om nätterna låter jag som Ingela Agardh (för den som minns hur hon lät), om dagarna behöver jag gå sakta som någon med väldigt mycket tid över - för att inte låta som Ingela Agardh även dagtid.

Det är ett sätt att få väldigt nära kontakt med sin kropp och dess begränsningar. "Vara i kroppen" som de säger. Ja. Där är jag nu. Och jag är osäker på om det verkligen är så väldigt mycket att stå efter?

Undrar hur Ingela Agardh sov, för jag sover i alla fall inte särskilt bra. En fördel med att regelbundet panikvakna av att inte får luft, är att man mycket ofta väcker sig själv mitt i drömmar. Och det vet alla som kan något om den nattliga drömvärlden: det enda sättet att bli insläppt är att låtsas som att man bara hade vägarna förbi. Om man är för avsiktlig och strategisk (läs: för vaken), vaporiseras drömmen och går förlorad.

I natt utspelade sig något som behöver bli något. Inte en hel bok, men gott och väl en novell, va?

Scen: jag hos läkare som precis röntgat mig (av oklar anledning). Vid skrivbord. Allvarsam stämning. Jag - en smula orolig över sagda allvar.

-Vi hittade inget.
- Nähä.
- Alltså… vi hittade inget. Inget alls.
- Nähä, det var väl bra då.
- Det var helt tomt. Inga organ, inget skelett. Ingenting.
Tystnad och en stunds eftertanke.
- Men va? Det är väl inte möjligt.
- Det trodde inte vi heller.
- Jaha. Vad gör vi nu då?
- Ja... jag vet inte exakt. Jag hade tänkt ta prover, men det går inte.
- Varför inte?
Extra allvarlig stämning
- För vi hittade inget blod heller.

Vaknade. Svettig. Kanske klimakteriet, kanske feber - eller kanske bara av den ytterst obehagliga tanken på att eventuellt vara helt tom.

Som ett luftslott.

Vad håller mig uppe då? Var är mina funny bones och levern och allt det där? Hjärtat? Är jag helt hundra på att det är faktiskt finns något där inne? Har jag några bevis?

Lungor bör ju rimligen finnas eftersom jag fortsätter hosta. Och jag har puls. Tomt i skallen kan det inte vara för jag skriver - varje dag.

Och drömmen i sig? Måste ju vara ett tecken på att det finns några funny bones left in the building, ändå.